Svenska Ostindiska Kompaniet

1. Svenska Ostindiska Kompaniet World of slideshows Text wikipedia Slideshow Anders Dernback

2. World of slideshows Svenska Ostindiska Kompaniet Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) var ett svenskt handelskompani bildat 1731 som från Göteborg handlade med Östasien, framför allt med Kina. Under de första åren var resorna mycket lönsamma för att under slutet av 1700- talet nästan alltid gå med förlust. Totalt genomfördes 132 expeditioner med 37 olika skepp. Kompaniet upplöstes 29 maj 1813 efter en bolagstämma. I Sverige planerades under 1600-talet åtskilliga handelskompanier efter mönster från de då nybildade utländska kompanierna, men framgångarna var kortvariga. Den 14 juni 1626 utfärdade Gustav II Adolf privilegier till holländaren Willem Usselincx för Söderkompaniet i Göteborg med uppdrag att utföra handel med Asien, Afrika och Amerika. Krig och nödår satte dock stopp för projektet och Usselincx kompani fick aldrig sända några fartyg till Asien.

3. Första bolaget hade bildats 1672 i Stockholm Ett första ostindiskt kompani bildades dock i Stockholm 1672, vilket utsände två fartyg Solen och Trumslagaren till Lissabon efter salt. Ett mer allvarligt förslag framlades dock på 1660-talet av residenten i London Johan Leijonbergh. Han skickade en skrivelse till Karl XI att en Olle Borg, som i 18 år varit i tjänst hos det Nederländska Ostindiska Kompaniet, framlagt ett förslag i avsikt att få Sverige att engagera sig i orienthandeln. Förslaget ansågs tillräckligt intressant för att remmiteras till kommerskollegium. Borg utfäste sig även att om krig utbröt med Danmark, kunna för Sveriges räkning erövra det danska fortet Trankebar. Det behövliga kapitalet ansågs vara 30 000 riksdaler, något som även lyckades. Till direktion planerades riksrådet Knut Kurck jämte Peter Schnack och Johan Olivecreutz. Bland de som tecknat sig för mer än 1 000 riksdaler fanns betydelsefulla namn som drottning Hedvig Eleonora, Magnus Gabriel De la Gardie, Gustaf Otto Stenbock, Gustaf Soop och Louis De Geer d.y.. Det blev dock svårigheter att driva in pengarna från subskribenterna. Ett förändrat politiskt läge satte stopp för planerna, och 1674 upplöstes föreningen.

4. Ett nytt försök gjordes Ett nytt försök gjordes av pirater som höll till utanför Madagaskar. Piraterna räknade handel med Sverige som en säkrare utkomst än sjöröveriet. Piraterna erbjöd svenska kronan stora ekonomiska fördelar och förhandlingar pågick parterna emellan, när Karl XII sköts till döds vid Fredrikstens fästning. Kungens död satte dock stopp för alla vidare förhandlingar. Sveriges ekonomi var i dåligt skick efter det stora nordiska kriget och handel räknades som en tillväxtfaktor. Åsikterna gick emellertid isär om fjärrhandeln med Östasien var tillräckligt inkomstbringande. De främsta farhågorna gällde Sveriges möjligheter att tillräckligt starkt försvara kompaniets skepp och handelsplatser. De stora sjömakterna England, Frankrike och Nederländernas kompanier drog sig inte för att attackera främmande fartyg för att hindra konkurrens. Tidigare misslyckade försök till att starta konkurrerande kompanier i Tyskland och Nederländerna avskräckte. Det starka utländska stödet från främst brittiska men i viss mån även nederländska handelidkare som stängts ute från ländernas egna kompanier var det som möjliggjorde företaget.

5. Majoriteten av investerarna var utländska affärsmän Majoriteten av investerarna, liksom uppköparna av kompaniets varor var utländska affärsmän. Tillståndsgivningen var inte helt okontroversiell under denna tid då merkantilismen var den bärande idén. Särskilt efter Friedericus Rex Sueciaes hemkomst – efter första resan 1735 – väcktes en stark opposition mot den stora mängd främmande varor landet nu fylldes av, kanske inte till så liten del styrd av avundsjuka över de stora vinster investerarna gjorde. En av de skarpaste kritikerna mot oktroj var Johan Arckenholtz. Det nya handelsbolaget skulle verka på ett område där Frankrike och Storbritannien dominerade, men bolagets handelsmonopol gav fördelar. Handeln var inte renodlat svensk, då brittiska handelsidkare utanför det brittiska ostindiska kompaniet deltog genom att investera i det svenska ostindiska kompaniet.

6. Huvudkontor Göteborg

7. 14 juni 1731 fick bolaget oktroj (Grundat) Det var först ett stycke in på 1700-talet, som Sverige verkligen erhöll ett ostindiskt kompani. Sannolikt kan man se bildandet som en följd av att Ostendekompaniet, som fått sina privilegier av Karl VI 1722, upplöstes 1731. Därmed fick de som hoppats bli delaktiga i den vinstgivande ostindiska handeln se sig om efter en annan plats för att realisera sina planer, och så föll blickarna på Sverige. Kompaniet planerades 1727 under en träff i Ostende mellan skotten Colin Campbell och göteborgaren Niclas Sahlgren. Deras planer förverkligades genom att de grundade det Svenska ostindiska kompaniet 1731 tillsammans med Henrik König, en stockholmare av tysk ätt (Bremen). Magnus Lagerström blev sekreterare vid grundandet och senare direktör. Efter åtskilliga föregående underhandlingar, både inom regeringen och i riksdagen, utfärdades 14 juni 1731 den för 15 års tid avsedda första oktrojen. Det var visserligen den svenske kommissarien i Stockholm, Henrik König, som vid dessa förberedelser uppträtt som underhandlare, men utländskt kapital hade också till stor del intressen i företaget.

8. Bolaget fick bland annat följande privilegier…. Rätt till all svensk handel och sjöfart öster om Godahoppsudden. Alla seglatser skulle gå från och till Göteborg. Den svenska staten skulle erhålla 100 daler silvermynt för varje skeppsläst, plus skatter. Lasten skulle auktioneras bort i Göteborg vid ankomsten. Kompaniet fick använda hur många skepp det önskade, men de måste byggas och utrustas i Sverige. Skeppen skulle föra svensk flagg och ha svenska skeppshandlingar. Rätt att utfärda aktier för att finansiera expeditionerna. Den utrustning och proviant som bolaget behövde var inte tullpliktig. Kompaniets befäl hade samma rang som svenska sjöbefäl. Fartygsbesättningarna undantogs från svensk militärtjänst. Fartygen ägde rätt att bemöta våld med våld. Bolaget hade rätt att hålla finansiell information och upplysningar om aktieägare hemlig.

9. Den första oktrojen (1731 – 1746) Till en början möttes kompaniet av motstånd både ut- och inrikes. Det första skepp som sändes ut, Friedericus Rex Sueciae med Colin Campbell som 1:e superkargör lämnade Göteborgs hamn den 9 februari 1732, men togs i besittning av holländarna i Sundasundet, men blev dock snart åter frigivet. Skeppets ankomst till Guangzhou finns noterad i Qingdynastins officiella krönika som den första direktkontakten mellan Sverige och Kina. På hemresan tvingades Friedericus Rex Sueciae gå in i norsk hamn för att värva nya besättningsmän för att ta sig hem till Göteborg, vilket hon gjorde den 27 augusti 1733. Utdelningen av Friedericus Rex Sueciae lastförsäljning gav 900 000 daler silvermynt, och en vinst på 25 procent

10. Nästföljande expedition avseglade januari 1733 Nästföljande expedition, med skeppet Ulrica Eleonora, avseglade i januari 1733 med sikte på Parangipettai (äldre portugisiskt namn Porto Novo) i nuvarande Tamil Nadu vid Indiens östkust med avsikt att anlägga ett faktori. Ulrica Eleonora seglade upp mot Bengalen för att skydda det mot höststormarna, medan faktoribygget fortsatte. Den brittiske guvernören Thomas Pitt som befann sig i Madras kontaktade en fransk guvernör i Pondicherry. De båda guvernörerna satte ihop en liten armé och anföll det svenska fakoriet i Parangipettai, varvid svenskarna förlorade. När kaptenen på Ulrica Eleonora fick meddelande om anfallet seglade han till Parangipettai där skeppet blev beskjutet av britterna och fransmännen. Ulrica Eleonora fortsatte därför till Ceylon, en nederländsk koloni, men blev avvisade och blev utan proviant och färskvatten. Frihamn fick de först vid Mauritius, där de kunde proviantera och reparera fartyget. Vid ankomsten kunde man konstatera att expeditionen var ett fiasko och en förlustaffär. Av de ursprungliga 103 besättningsmännen hade 70 blivit tillfångatagna, 17 hade drunknat eller dött ombord och 16 hade rymt. Kvar ombord fanns 48 personer, där flertalet värvats under resans gång.

11. 15 expeditioner sändes ut under denna tiden Kompaniet undvek sorgfälligt sammanstötningar med de övriga ostindiska kompanierna och riktade sin huvudsakliga verksamhet på handeln med Kina och avstod från att tänka på landvinning i Indien. Dessutom gjorde man vissa eftergifter för att tysta det inhemska missnöjet. Totalt utsändes under oktrojtiden 15 expeditioner, av vilka dock endast tre gick till Bengalen och alla de övriga direkt till Guangzhou i Kina. Fyra av de utsända fartygen förolyckades, men de övriga expeditionerna lämnade i allmänhet riklig vinst. Räkenskaperna för de första åren saknas, eller finns bara fragmentariskt, men från och med den 8:e expeditionen (Suecia) är dessa i huvudsak kompletta. Inkomsterna uppgick till 35 063 410 daler silvermynt, vilket gav ett medelvärde på 39 procents utdelning. Direktörerna fick dela på 550 000 daler silvermynt och de ansvariga för lasten cirka 800 000 daler silvermynt. Tävlan mellan konkurrenterna var stark, då frågan om förlängd oktroj togs upp.

12. Den andra oktrojen (1746 – 1766) Vinsterna hos delägarna i den första oktrojen väckte stort intresse för att få möjlighet att teckna en ny, då den gamla oktrojen skulle löpa ut 14 juni 1746. De tidigare delägarna hade förutom utländska handelsmän främst varit Göteborgshandlare. Nu blandade sig en rad Stockholmsköpmän in i leken. Redan 23 september 1745 inlämnade firman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co. en ansökan om oktroj, och erhöll en preliminär försäkran om en sådan. Ett par veckor senare inkom även Anders Plomgren & C:o tillsammans med ceremonimästare Carl Broman med en ansökan. 20 januari 1746 ansökte de direktionen för den första oktrojen om att erhålla en ny sådan. 24 mars 1746 tillsattes en kommission för utreda den mest lämpliga direktionen. 14 maj kom man slutligen fram till att direktionen för den första oktrojen var den bästa att även leda nästa.

13. Direktionen utökades från tre till sju direktörer Direktionen skulle dock utökas från tre till sju direktörer, och till de förra direktörerna Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Teodor Ankarcrona, fogades förutom direktionens sekreterare Magnus Lagerström stockholmsköpmännen Anders Plomgren och Abraham Grill. Innehavarna av den andra, på 20 års tid (1746–1766) förlänade oktrojen följde någon tid de gamla traditionerna och gjorde insamlingar av nödvändiga medel för utrustning och dylikt för var och en av de 14 första expeditionerna. Men 1753 ombildades kompaniet till aktiebolag genom att en fast fond skapades. Av de nämnda 14 fartygen gick inget förlorat, och utdelningen steg till 39,5 procent i medeltal för varje expedition, om man räknar bort återbetalningen av de insamlade medlen. Efter att den fasta fonden hade skapats sändes under denna oktroj ytterligare 22 expeditioner ut, av vilka en anlöpte Surat och ett fartyg gick förlorat. Aktieägarna fick då och då som utdelning utbetalningar av 347,75 procent utöver kapitalets återbetalning.

14. Den tredje oktrojen (1766 – 1786) Även den tredje oktrojen blev mycket framgångsrik och under denna tid utsändes trettionio fartyg och inte något av dessa gick förlorat eller led någon större sjöskada. I samband med det nordamerikanska frihetskriget (Amerikanska revolutionen) blev konjunkturen ovanligt gynnsam för handeln och utöver återbetalning av aktiekapitalet fick också delägarna emellanåt som ren vinstutdelning uppbära upp mot 298,63 procent, vilket innebar nästan en fyrdubbling av kapitalet.

15. Nedgång och upplösning De båda följande oktrojerna, verksamma under 1786–1806 och 1806–1821, var inte lika framgångsrika. Den politiska villervallan under rörelsens verksamhetstid utgjorde betydande hinder och vållade allvarliga förluster. Den fjärde oktrojens innehavare lyckades inte åstadkomma någon expedition efter 1803 och måste 1809 göra cession, utan att under alla dessa år ha gjort en enda utdelning. Den femte oktrojen, avsedd att räcka till 1821, pågick av liknande anledningar inte längre än till 1814, då handeln med Ostindien förklarades fri för alla.

16. Colin Campbell Colin Campbell, född 1 november 1686 i Edinburgh, död 9 maj 1757 i Göteborg, var en svensk-skotsk affärsman samt Kommendör av Nordstjärneorden. Niclas Sahlgren, född 18 mars 1701 i Göteborg, död den 10 mars 1776, var en svensk affärsman och direktör för Svenska Ostindiska Companiet i Göteborg 1733–1768

17. Det satte sin prägel på Göteborg. Sahlgrenska sjukhuset och Chalmers För Göteborg, kompaniets säte och stapelstad, blev den ostindiska handeln en källa till rik och hastig uppblomstring. De dyrbara indiska och kinesiska varorna – huvudsakligen siden, te, porslin och kryddor – såldes på livligt besökta auktioner efter ostindiefararnas hemkomst. De spreds sedan nära nog över hela Europa och utgjorde en betydande del av Sveriges export. Bland Ostindiska kompaniets ledande män återfanns inte bara den tidens främsta köpmän som Grill, Sahlgren, Plomgren med flera, utan även statsmän, sådana som Carl Fredrik Scheffer och Johan Liljencrantz. Ett betydande antal riksråd och i övrigt högt uppsatta personer var också delägare. Det var därför knappast underligt att det rika kompaniet var väl ansett på högre ort och ibland lyckades utverka förmåner som inte var tillgängliga för alla

18. Direktörerna (Superkargörer) Colin Campbell Charles Irvine Hans Teurloen William Chalmers David af Sandeberg Jean Abraham Grill Henrik König Anders Ljungstedt William Chambers Herman Henrik af Dittmer

19. William Chambers, Sir William, född 23 februari 1723 i Göteborg, död 8 mars 1796 i London, var en svensk-brittisk hovarkitekt och trädgårds- och landskapsarkitekt verksam i London. Chambers utbildade sig till arkitekt i Paris och Rom och betraktas som det sena 1700-talets viktigaste engelska arkitekt. Han blev inspirerad av ostindisk arkitektur och kinesisk arkitektur i samband med tre resor för Svenska Ostindiska Companiet under åren 1740–49 till Bengalen, nuvarande Bangladesh, och till Kanton, nuvarande Guangzhou. Chambers blev 1757 utnämnd till ritlärare för Prinsen av Wales, senare Georg III, och anlade samtidigt trädgård och byggnader i Kew Gardens i sydvästra London. År 1761 blev han förste hovarkitekt hos Georg III i Kungariket Storbritannien. Chambers var 1768 en av grundarna av Royal Academy of Arts, där han blev dess förste skattmästare med konstnären Sir Joshua Reynolds som preses. Han mottog 1770 Nordstjärneorden och blev därefter adlad som Sir William.

20. Anders Ljungstedt, född den 23 mars 1759 i Linköping, död den 10 november 1835, var en svensk handelsman, diplomat och historiker. Internationellt är Ljungstedt mest känd för att ha författat ett banbrytande historieverk om den portugisiska kolonin Macao. År 1798 anställdes Ljungstedt av Svenska Ostindiska Companiet och begav sig till Guangzhou, där han fick tjänst som superkargör. Efter det att Companiet lades ned 1813 fortsatte Ljungstedt med sin egen affärsverksamhet och 1815 bosatte han sig permanent i Macao. Han utnämndes senare till riddare av Vasaorden och 1820 blev han Sveriges förste generalkonsul i Kina. Ljungstedts affärsverksamhet gjorde honom till en förmögen man och han donerade en del av sin förmögenhet till en skola i Linköping, som grundades 1824 och idag bär namnet Anders Ljungstedts gymnasium.

21. Jean Abraham Grill Jean Abraham Grill, även benämnd Johan Abraham Grill, född 1736 i Helsingör, död 1792 i Norrköping var en svensk köpman, superkargör, direktör i Svenska Ostindiska kompaniet samt bruksägare. Äldste son till köpmannen Abraham Grill d.y. (1707-1763) och Anna Maria Petersen (1713-1754). Han växte upp i Helsingör, där fadern var svensk konsul, och i Göteborg dit familjen flyttade 1746 och där fadern startade ett handelshus och var direktör i Ostindiska kompaniet.

22. År 1755 gjorde Jean Abraham Grill sin första resa till Ostindien, varefter han praktiserade i Europa på olika handelshus, framför allt i Marseille. I Kina (Qingdynastin) tillbringade han åren 1761-1768 som superkargör för Svenska Ostindiska kompaniet i Kanton. Där och i Macao drev han även en egen framgångsrik affärsrörelse. Han drog nytta av faderns ställning i kompaniets direktion och kunde fram till dennes död 1763 beställa varor från Europa och skicka egna varusändningar med kompaniets fartyg. Senare forskning har dock ifrågasatt om det förelåg en intressekonflikt mellan Grills egen handelsverksamhet, som otvivelaktigt var mycket lukrativ, och den som utfördes för kompaniets räkning. Grill och åtskilliga andra var även engagerade i importen av opium till Kina och i sina affärer hade han stor nytta av sitt kompanjonskap med den äldre och mer erfarne Michael Grubb. Grubb och Grill ledde också den underavdelning av Frimurarelogen Tre Lås i Göteborg som bedrev verksamhet bland européer i Kanton.

23. Direktör i Ostindiska kompaniet Grill I en rad bidrag i Vetenskapsakademiens handlingar delade Grill med sig av sina iakttagelser i Kanton. Han invaldes i akademin 1773 och var dess preses 1774. Han bistod under många år Ostindiska Kompaniets ledning vid uppföljning och revision av de olika expeditionerna, men blev inte medlem av direktionen förrän 1788. Grill var även flöjtist och medlem av Utile Dulci och invaldes som ledamot nr 46 av Kungliga Musikaliska Akademien den 16 juni 1772.

24. Bruksägare och anläggare av engelsk park När han 1769 återvände till Sverige bodde han först i Stockholm, där han ägnade sig åt handel, och från 1775 på Godegårds bruk i Godegårds socken som han förvärvade samma år från Jean de Geers sterbhus. Här finns en parallell till många andra superkargörer (t.ex. bröderna Jacob och Anders Arfwedson) som på kort tid byggde upp en stor förmögenhet utomlands som de sedan investerade i svenska bruk och jordegendomar. Förutom att upprusta järnbruket i Godegård, som var det största i norra Östergötland, lät Grill även anlägga en stor engelsk park med orangeri, kanaler, broar och kinesiska paviljonger. Parken har uppmärksammats av såväl nyare forskning som av Posten (frimärke 2003 som avbildar den enda idag återstående kinesiska paviljongen). Grill köpte även Bona egendom i Västra Ny socken, likaledes i Östergötland. Vid Bona anlade han ett stångjärnsbruk (privilegierat 1782). Till Godegårds egendom hörde även Mariedamm med Trehörnings masugn i Lerbäcks socken i Närke och De Geersfors manufakturverk i Godegårds socken. Grill köpte även Medevi säteri (1779), vilket han dock sålde redan året därpå. År 1782 förvärvade han ännu ett järnbruk, Flerohopps bruk i Madesjö socken, Kalmar län.

25. Av Ostindiska Companiet använda skepp Friedericus Rex Sueciae 5 resor Drottning Ulrica Eleonora 1 resa Tre Cronor 1 resa Suecia 2 resor Götheborg (I) 3 resor Stockholm 3 resor Riddarhuset 2 resor Calmar 3 resor Drottningen af Swerige 2 resor CronprinsessanLovisa Ulrica 2 resor Freeden 2 resor Cronprinsen Adolph Friederic 3 resor Prins Gustaf 1 resa Götha Leijon 3 resor Hoppet 2 resor Enigheten 4 resor Prins Carl 6 resor Prins Friederic Adolph 4 resor Prinsessan Sophia Albertina 3 resor Stockholms slott 6 resor Riksens ständer 4 resor Finland 7 resor Adolph Friedric 7 resor Lovisa Ulrica 4 resor Cron Prins Gustaf 7 resor Terra Nova 4 resor Gustaf III 9 resor Gustaf Adolph 4 resor Drottning Sophia Magdalena 9 resor Götheborg (II) 3 resor Drottningen 3 resor Maria Carolina 3 resor Östergöthland 2 resor Westergöthland 1 resa Fredrica 3 resor Prinsessan 2 resor Wasa 1 resa

27. Götheborg vid avseglingen mot Kina 2 oktober 2005. Ostindiefararen Götheborg är en replik av den ostindiefarare med samma namn (Götheborg), som 1745 gick på grund och sjönk vid Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp. Ostindiefararen Götheborg har en total längd 58,5 meter och stormastens topp 47 meter över vattenlinjen. År 1986 startade en marinarkeologisk utgrävning av originalskeppet. År 1995 påbörjades bygget och åtta år senare sjösattes Götheborg. Under 20 månader mellan 2005 och 2007 seglade skeppet den historiska rutten till Kina och hem igen.

28. Superkargör från Svenska Ostindiska Companiet på Ostindiefararen Götheborg vid besök i Stockholms hamn 1 juni 2008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_Ostindiska_Companiet#/media/Fil:Superkarg%C3%B6r,_Svenska_Ostindiska_Kompaniet.jpg

29. Fartygsmodell av ostindiefararen Lovisa Ulrika byggd 1763 på Djurgårdsvarvet i Stockholm. 56-kanoners skepp. Modellen är inredd och har skulpterad akterspegel galjonskorg i blått och brunt. Vapenfigurer i vitt och brunt. Undermaster och stänger gula. Bogspröt svartmålat. Modellen restaurerad och kompletterad i senare tid. Sjöhistoriska Museét

30. Mathias Holmers (född 1712 d. 1799) Kapten på Ostindiska kompaniet var kapten på flera Ostindienfarare. I arkivet finns bland annat hans egenhändigt skrivna levnadsbeskrivning, en beskrivning i ord och bild över resrutten mellan Sverige och Kina, samt inventarieböcker och andra handlingar från flera av fartygen han hade befäl över. Holmers kom från enkla förhållanden, men gjorde karriär inom Ostindiska kompaniet. Han gjorde god förtjänst på sina resor och köpte när han pensionerade sig en gård i Roslagen. En historik över Holmers levnad finns i "Matts Holmers, fiskardräng - ostindisk kapten - godsägare i Roslagen"

31. Götheborg Byggd på Terra Nova, 340 läster, 30 kanoner, 120 man, tre resor. 1:a resan gick till Kanton, januari 1739—15 juni 1740. 2:a resan till Kanton, 16 februari 1741—28 juli 1742. 3:e resan till Kanton, 14 mars 1743, förliste under hemresan vid Nya Älvsborg den 22 september 1745. Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) var ett svenskt handelskompani som handlade med Östasien, framförallt Kina, ifrån Göteborg. Under de första åren var resorna mycket lönsamma för att under slutet av 1700-talet nästan alltid gå med förlust. Totalt genomfördes 132 expeditioner. Kompaniet lades ner 181 Wasa Byggd i Karlskrona, 477 läster, 20 kanoner, 167 man, en resa. Hemkomst för enda resan; 18 augusti 1805

33. Götheborg vid hemkomsten 9 juni 2007, vid Majnabbe. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ostindiefararen_G%C3%B6theborg#/media/Fil:G %C3%B6theborg.jpg