Freden i Kiel 1814 och unionen Sverige med Norge

1. Freden i Kiel Union Sverige - Norge

2. Freden i Kiel Fredstraktatet i Kiel: Början och Slutet på Svensk-norska Unionen Freden i Kiel och dess följder Bakgrund till Freden i Kiel Freden i Kiel, undertecknad den 14 januari 1814, markerade slutet på Danmarks allians med Napoleon och inledningen till den Svensk-norska unionen. Danmark, som stod på den förlorande sidan i Napoleonkrigen, tvingades avstå Norge till Sverige, medan Sverige i gengäld avträdde Svenska Pommern och Rügen till Danmark samt betalade en miljon riksdaler. Denna historiska händelse lade grunden för en union som skulle bestå i nästan ett sekel. Förändringar i traktatens utkast: I det ursprungliga utkastet till fredstraktaten skulle hela kungariket Norge införlivas i Sverige, men i den slutliga versionen undantogs de norska biländerna Grönland, Island och Färöarna. Norges status ändrades också från att vara en del av Sverige till att bli ett eget kungarike under den svenska kungens suveränitet. Denna ändring och förlusten av biländerna orsakade stor missnöje i Norge.

3. Norges reaktion och vägen till union Norges reaktion på Kieltraktaten var stark. Den 17 maj 1814 antogs Eidsvollförfattningen, och den danske arvprinsen Kristian Fredrik valdes till norsk kung. Trots detta kunde den nya norska regimen inte motstå kraven från den svenska kronprinsen Karl Johan, och efter ett kort krig enades Norge och Sverige om villkoren för en personalunion. Den 4 november 1814 antogs en reviderad norsk författning, och Karl XIII blev norsk kung i union med Sverige.

4. Förenade Konungarikena Sverige och Norge De forenede Kongeriger Norge og Sverige Skämtteckning ur Söndags-Nisse från 12 februari 1905, betitlad "Brister bandet?", apropå konsulatfrågan. Den svenske statsministern Erik Boström gör valhänta försök att släcka elden som hotar att lösgöra den ilskna katten Norge från den loje hunden Sverige.

5. Norge på 1020-talet, efter enandet under Olav den helige. Jämtland var emellertid självstyrande till 1178 då det blev norskt, och Hälsingland hade ett löst förhållande till Sverige fram till 1300-talet. Norge och övriga Skandinavien 1219 1814 – 1905 Union med Sverige

8. Unionens upplösning och Kielfredens betydelse Kielfredens fjärde artikel blev en central punkt i debatten om unionens upplösning 1905. Hans Forssell argumenterade att Norge hade avträtts till Sveriges kung och inte till den svenska kronan, vilket var en tolkning som stöddes av Oscar Alin. Denna tolkning bidrog till att stärka den norska nationalandan. Anholts öde under kriget Mellan 1808 och 1814 var Anholt ockuperad av brittiska trupper. Försök av Danmark att återta ön misslyckades, men efter freden i Kiel lämnade britterna ön.

9. A N H O L T

10. Anholt är en dansk ö i Kattegatt mellan Sverige och Danmark, dock något närmare det danska fastlandet. Ön har en yta på cirka 21,75 km² och 138 invånare (2020). Den tillhör sedan den 1 januari 2007 Norddjurs kommun i Region Midtjylland. Dessförinnan tillhörde den Grenå kommun i Århus amt. Mellan 1808 och 1814 var Anholt besatt av brittiska trupper. Danskarna försökte återta ön vid slaget om Anholt under det så kallade kanonbåtskriget 1811, vilket inte lyckades. Britterna lämnade dock Anholt efter Freden i Kiel 1814. Anholt

11. Händelse Utgångspunkt Betydelse Danmark avstår Norge till Sverige, Svenska Pommern och Rügen avträds till Danmark Freden i Kiel undertecknas 14 januari 1814 Norsk grundlag baserad på maktdelningslära, Kristian Fredrik väljer till kung Eidsvollförfattningen antas 17 maj 1814 X Unionen upplöses 26 oktober 1905 Kielfredens fjärde artikel debatteras, Norge blir självständigt Freden i Kiel undertecknas 14 januari 1814 Danmark avstår Norge till Sverige, Svenska Pommern och Rügen avträds till Danmark

12. Unionen 1815–1860 Unionsvillkoren blev under hela unionen omstridda. Medan man från svensk sida försökte stärka unionsbanden för att på sikt skapa ett enda rike slog norrmännen vakt om sitt självstyre. Några framsteg vann norrmännen, 1835 fick de norska statsråden vara med och bestämma över den gemensamma utrikespolitiken, och handelspolitiskt gynnades man av tullättnaderna för handel inom riket som antogs 1825 Efter ett förslag från en gemensam svensk-norsk kommitté införde kung Oscar I 1844 nya flaggor och ett nytt unionsvapen som tillgodosåg de norska kraven på en fullständig jämlikhet mellan de båda unionsländerna. Båda länderna fick en egen handels- och örlogsflagga, men med ett gemensamt unionsmärke i kantonen. Märket var en kombination av färgerna från bägge flaggorna, lika fördelade. Unionsvapnet var sammanställd av jämstora vapen för Sverige och Norge, under två kungakronor som symboliserade två separata riken.

13. 1860 1860– –1905 Från 1860 blev relationerna alltmer ansträngda och unionen skakades av fyra stora kriser som alla bidrog till att unionen försvagades och att Norge stärkte sin ställning: 1905 Ståthållarstriden (1859–1873) som handlade om ståthållarämbetets vara i Norge. Ståthållaren representerade konungen i dennes frånvaro och framstod i Norge som en symbol för svensk överhöghet. Striden började 1859 efter det att den tillträdande kungen Karl XV, av hänsyn till opinionen i Sverige och då speciellt Riddarhuset, inte infriade sitt löfte att avskaffa ämbetet. Striden slutade först 1873 med att titeln avskaffades och den norska regeringschefen fick titeln statsminister. Statsrådssaken och vetostriden 1872–1884 handlade om de norska statsrådens rätt att delta i Stortingets förhandlingar. Stortinget fattade beslut om det 1872 men först 1884 sanktionerade Oscar II beslutet. Oscar II:s vägran att sanktionera beslutet ledde till vetostriden om konungens vetorätt i grundlagsfrågor. I och med Stortingets seger 1884 avskaffades konungens vetorätt mot grundlagsändringar och ett stort genombrott för parlamentarismen skedde i Norge. Flaggfrågan handlade om Norges krav att föra sin egen flagga utan unionsmärke. Konflikten blev en viktig symbolfråga och stortinget röstade 1893, 1896 och 1898 mot kungens veto om att ta bort unionsmärket. År 1899 gav Oscar II upp och stadfäste lagen vilket ledde, liksom vid tidigare kriser, till kraftfulla protester från konservativt håll i Sverige. Även en försiktigt konservativ person som Johan Gripenstedt rasade i pressen över eftergifterna mot Norge under de första kriserna, och sade: "Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska".

14. Unionen hade länge varit ifrågasatt av norrmännen. Enligt historikern Dick Harrison var hotet från Ryssland en avgörande orsak till att den bestod. Efter att Ryssland förlorat rysk-japanska kriget var detta hot, enligt denna teori, inte längre starkt nog för att hålla ihop unionen. Denna teori kan kritiseras för att bara se på saken från svensk synvinkel, där Ryssland alltid hade setts som ett hot, till följd av de många krigen och konflikterna mellan Sverige och Ryssland. Man kan invända att Norge aldrig hade upplevt Ryssland som ett hot, och historiskt sett aldrig haft några allvarliga kriser eller konflikter med Ryssland, utan att Danmark- Norge tvärtom ofta hade varit allierat med Ryssland mot Sverige. Den rädsla för Ryssland som fanns i Sverige skulle därför inte alls återfinnas i Norge, och norrmännen skulle inte se något hot från Ryssland. Orsaker till upplösning

15. Mot slutet av unionen växte det norska missnöjet. Høyre ville behålla unionen om denna förändrades till att vara mellan två helt likställda stater medan Venstre krävde full oavhängighet. Även andra faktorer bidrog till att ett brott på unionsbanden verkade sannolikt under åren fram till 1905. Trots förhandlingar i många år brast banden våren 1905. Dagen efter firandet av den 17 maj antog stortinget en lag om eget norskt konsulatväsen. Om dessa konsulers förhållande till den gemensamme utrikesministern fanns inte ett ord stadgat. Lagen skulle träda i kraft i april 1906. Därmed skulle kungen berövas sin grundlagsenliga rätt att tre gånger genom veto omintetgöra stortingets beslut i lagfrågor, en kunglig rättighet som dittills alltid blivit respekterad i Norge. Kung Oscar II vägrade att sanktionera lagen med motiveringen att konsulatväsendet, såsom varande en unionell angelägenhet, inte kunde förändras utan överenskommelse mellan Sverige och Norge. Oscar II håller tal på trappan till Rosendals slott på Djurgården i Stockholm i samband med unionsupplösningen 1905. Till vänster om kungen sitter drottning Sofia och ytterligare till vänster står prins Carl och den gråtande prinsessan Ingeborg. Till höger återfinns kronprins Gustaf.

16. Trots förhandlingar i många år brast banden våren 1905. Dagen efter firandet av den 17 maj antog stortinget en lag om eget norskt konsulatväsen. Om dessa konsulers förhållande till den gemensamme utrikesministern fanns inte ett ord stadgat. Lagen skulle träda i kraft i april 1906. Därmed skulle kungen berövas sin grundlagsenliga rätt att tre gånger genom veto omintetgöra stortingets beslut i lagfrågor, en kunglig rättighet som dittills alltid blivit respekterad i Norge. Kung Oscar II vägrade att sanktionera lagen med motiveringen att konsulatväsendet, såsom varande en unionell angelägenhet, inte kunde förändras utan överenskommelse mellan Sverige och Norge. Då svarade den norska regeringen med att inte kontrasignera kungens beslut. Regeringen lämnade in sig avgångsansökan som kungen vägrade att ta emot, eftersom kungen inte lyckats besätta platserna på nytt med personer som var villiga att bilda regering. Den 7 juni förklarade Stortinget att "föreningen med Sverige under en kung upphört till följd av att kungen upphört att fungera som norsk kung". Han klarade nämligen inte av att förse landet med en regering, något som han enligt norsk grundlag var förpliktigad till. Skrivelsen slutade dock med en anhållan där stortinget ville ge vittnesbörd om att "det norska folkets kamp för fäderneslandets fulla självständighet icke varit grundad i någon ovilja mot konungahuset eller det svenska folket". Denna anhållan gick ut på att kungen skulle tillåta en prins av svenska kungahuset att med avstående från sin arvsrätt till Sveriges tron mottaga norska folkets val till kung och därigenom "inleda en era av fred, endräkt och trofast sammanhållning i Norden". I förvissning om detta uttalade stortinget till sist "den säkra förhoppningen, att vad som nu skett skall vända sig till det bästa för alla, även för Ers Maj:t, för vars person det norska folket skall bevara sin högaktning och tillgivenhet oförsvagad"

17. Unionsförhandlingar vid Karlstadskonferensen 1905. Stående från vänster: Johannes Hellner, Hjalmar Hammarskjöld, Karl Staaff, Berg, Benjamin Vogt, Andreas Urbye. Sittande från vänster: Fredrik Wachtmeister, Christian Lundeberg, Christian Michelsen, Carl Berner, Jørgen Løvland.

18. Efter Karlstadsfördraget kunde Sveriges riksdag slutligen erkänna Norges oavhängighet den 26 oktober 1905. Samtidigt abdikerade Oscar II formellt som norsk kung och avslog ett erbjudande att låta en av sönerna överta tronen. Enligt svensk uppfattning var Norges ensidiga oavhängighetsförklaring daterad den 7 juni icke-lagenlig och det egentliga datumet för unionsupplösningen var den 26 oktober. Ett svenskt erkännande och kung Oscars tronavsägande öppnade för att Norge även kunde vinna internationellt erkännande och upprätta diplomatiska förbindelser med andra stater Kung Håkon VII (tidigare prins Carl av Danmark) ankommer till Norge med kronprins Olav (tidigare prins Alexander) på armen. Statsminister Christian Michelsen önskar välkommen till Norge.