Svenska Städers historik

1. Svenska Städer Svenska Städer

2. 100 största städerna Skellefteå (32 775 invånare) Uddevalla (31 212 invånare) Åkersberga (28 033 invånare) Örnsköldsvik Landskrona Nyköping Vallentuna Motala Trelleborg Partille Karlskoga Märsta Lerum Alingsås Nacka Sandviken Kungälv Falkenberg Boo Jakobsberg Visby Katrineholm Ängelholm Vänersborg Björlanda Piteå Lidköping Enköping Huskvarna Västervik Gustavsberg Karlshamn Norrtälje Hässleholm Värnamo Ystad Kungsbacka Eslöv Kristinehamn Härnösand Köping Oskarshamn Nässjö Mölnlycke Falköping Kiruna Råsunda Boden Årstad Kumla Mariestad Hudiksvall Staffanstorp Sjöbo Sjövik Grums Trollhättan Floda Båstad Stockholm (980 260 invånare) Göteborg (589 383 invånare) Malmö (353 145 invånare) Uppsala (238 569 invånare) Linköping (165 557 invånare) Örebro (156 994 invånare) Västerås (157 300 invånare) Helsingborg (150 210 invånare) Norrköping (144 610 invånare) Jönköping (143 901 invånare) Umeå (131 322 invånare) Lund (127 725 invånare) Borås (114 230 invånare) Huddinge (112 848 invånare) Eskilstuna (107 708 invånare) Halmstad (104 693 invånare) Gävle (103 246 invånare) Södertälje (101 616 invånare) Sundsvall (99 383 invånare) Växjö (96 117 invånare) Karlstad (95 562 invånare) Haninge (92 095 invånare) Solna (84 187 invånare) Luleå (78 105 invånare) Kungsholmen (72 000 invånare) Bromma (72 000 invånare) Mölndal (69 943 invånare) Karlskrona (66 675 invånare) Täby (65 364 invånare) Trollhättan (59 058 invånare) Sundbyberg (52 414 invånare) Borlänge (51 604 invånare) Östersund (49 806 invånare) Lidingö (48 123 invånare) Upplands Väsby (41 449 invånare) Kristianstad (40 145 invånare) Tumba (37 852 invånare) Falun (37 291 invånare) Kalmar (36 392 invånare) Varberg (35 782 invånare) Skövde (34 466 invånare)

3. Arvika stad Arvika stad tillkom 1911 som en ombildning av Arvika köping. Arvika landskommun inkorporerades till en del, innefattande Haga municipalsamhälle, 1922 och helt 1944. 1971 gick staden upp i den då nybildade Arvika kommun. I likhet med andra under 1900-talet inrättade stadskommuner fick staden inte egen jurisdiktion utan fortsatte att ligga under landsrätt. Arvika stadsförsamling ombildades 1944 till Arvika östra församling, medan Arvika landsförsamling blev Arvika västra församling. 1 januari 2016 inrättades distriktet Arvika stadsdistrikt, med samma omfattning som staden hade före 1944. Arvika grundades 1811 som friköping, vilket påföljande år ändrades till stad under namnet Oscarsstad. Stadsrättigheterna drogs dock tillbaka redan 1821 och Arvika återgick till att vara friköping. Folkmängden uppgick då till cirka 200 personer. Antalet invånare hade ökat till ungefär 800 när Arvika 1862 blev egen köpingskommun. Köpingen var en viktig handelsplats för hela västra Värmland och den rollen stärktes när slussen i Säffle stod klar 1837. Därigenom underlättades förbindelserna med Vänern och sjöfarten på Glafsfjorden ökade. Efter att nordvästra stambanan färdigställts 1867-71 fick Arvika järnvägsförbindelser med såväl Stockholm som Oslo. Flera industrier sökte sig till Arvika, bland annat mekaniska verkstäder, spinneri och tobaksfabrik. År 1911 fick Arvika åter stadsrättigheter. Folkmängden hade då ökat till omkring 5.000 personer. Arvika har förblivit en viktig industri- och handelsstad för sitt värmländska omland med ett efter hand ökande inslag av tjänster.

4. Arvika

5. Askersund Askersund grundades 1643 men hade sedan 1500-talet en förhistoria som köping under Vadstena. Askersunds gynnsamma läge vid norra Vättern och öst- och västgötavägarna gjorde staden till en samlingspunkt för handeln med närliggande bergslager. På 1700-talet blomstrade smideshandeln, och staden förde in en smed i stadsvapnet. Askersund behöll dock sin agrara prägel med jordbruk och boskapsskötsel som basnäringar. Befolkningen uppgick på 1770-talet till ca 700 invånare. Askersund har utvecklats i relativt långsam takt under 1800- och 1900-talen, och därmed lyckats bevara sin karaktär av småstadsidyll. Större industrier har saknats, och Askersund har främst varit en viktig handels- och serviceort för sitt omland.

6. Avesta Avesta har en kort förhistoria som platsen för ett kopparbruk, som 1636 flyttades från Säter till en lämpligare plats vid Avestaforsen. Kring bruket växte tätorten Avesta fram. Orten fick 1641 partiella stadsprivilegier och fick därmed närmast status som köping under Falun. År 1644 flyttades även mynttillverkningen från Säter till Avesta. Utvecklingen blomstrade under 1600-talets senare del, men konkurrens och kritik från närbelägna städer ledde till att privilegierna drogs in redan 1688. Folkmängden, som då kan ha uppnått ca 800 invånare, minskade drastiskt under de följande åren. Det dröjde fram till sent 1800-tal innan Avesta återfick något av sin forna stadsstatus; först som municipalsamhälle 1889, följt av köping 1907 och stadsrättigheter 1919. Avesta hade då ca 5000 invånare. Järnverket har varit den dominerande arbetsplatsen och starkt bidragit till att forma stadens, fram till 1970-talet, goda tillväxtbetingelser. Namnet kommer från byn Åvsta (1303 Aghastadhum) som hade ett laxfiske vid nuvarande Avesta, 1643 kallad Åffwestafors.

7. Boden Det moderna Boden växte fram som järnvägsknut utmed Norra stam- och malmbanan under 1880- och 90-talen, invid den gamla kyrkstaden i Överluleå kommun. Utvecklingen stimulerades ytterligare när Bodens fästning började byggas kring sekelskiftet. Orten inrättades som municipalsamhälle 1898 och fick stadsrättigheter 1919 med ca 6000 invånare. Flera militära förband lokaliserades till staden, och den utvecklades till en viktig garnisonsort och kom geografiskt att delas i en militär och en civil del. Boden har haft en jämförelsevis stark tillväxt under större delen av 1900-talet.

8. Bollnäs Bollnäs växte fram som en viktig järnvägsknut utmed Norra stambanan för att bli municipalsamhälle 1888 och köping 1906 med knappt 1000 invånare. Staden Bollnäs bildades 1942 genom sammanslagning av köpingen Bollnäs med intilliggande Björkhamre köping (bildad 1923). Staden hade då ca 4 500 invånare. Järnväg, handel och service har genomgående präglat Bollnäs näringsliv. I jämförelse med andra städer har tillväxten varit medelstark.

9. Borgholm Borgholm har sitt ursprung i det medeltida fiskeläget Borghamn, som 1620 blev lydköping under Kalmar. Orten förlänades stadsrättigheter 1816 under sitt nuvarande namn. Borgholm var då Sveriges minsta stad med blott ca 100 invånare. Staden har utvecklats i långsam takt och förblivit en av de minsta. Först i början av 1900-talet nådde Borgholm upp till 1000 invånare. Större industrier har saknats, och Borgholm har främst varit en handels- och serviceort för sitt omland men också en populär turiststad.

10. Borgholm

11. Borlänge Det moderna Borlänge växte fram i Stora Tuna kommun under 1800-talets senare decennier, när järnväg och industrier kom till bygden. Runt stationen i Borlänge utvecklades på 1870- och 80-talen en serviceort som 1891 avskildes som municipalsamhälle och bildade köping 1898 med ca1 300 invånare. Invid köpingen växte en stor industriort fram kring Domnarvets järnverk (anlagt på 1870-talet) med ca 4000 invånare 1900. Runt närbelägna Kvarnvedens pappersbruk (anlagt kring 1900) etablerades samtidigt en mindre industriort. Genom sammanslagning av köpingen Borlänge och de två industriorterna (sedan 1925 ingående i Domnarvets kommun) bildades 1944 staden Borlänge med 18000 invånare. Borlänge var länge en utpräglad industristad med förhållandevis stark tillväxt, som efter hand fått ett större inslag av servicenäringar.

12. Borlänge

13. Borås Borås grundades 1622 i en strävan att kontollera den traditionella gårdfarihandeln i Västergötland. Staden fick monopol på handeln, och dess borgare blev ambulerande köpmän som drev landsköp med hemslöjdens textilier, trä- och järnkram över stora områden i Mellansverige. Staden fick från början en stark utveckling och nådde över 2000 invånare redan före 1700-talets mitt. Under 1700-talet försämrades förutsättningarna; allmogen började söka sig förbi Borås, och staden fick konkurrens från Ulricehamn. Monopolställningen upphörde, och trots viss manufakturverksamhet, bl.a. färgerier, gick Borås in i en långsammare utveckling under 1700-talets senare del. Borås moderna utveckling sköt fart vid mitten av 1800-talet, då flera bomullsfabriker anlades. Ytterligare textilfabriker tillkom kring sekelskiftet. Järnvägen innebar också stark stimulans, och Borås anses som en av de svenska städer som gynnats mest därav. Folkmängden ökade från ca 3000 (1860) till över 15000 vid sekelskiftet. Borås hörde då till de mest expansiva städerna och avancerade från 32:a plats (1860) till 12:e (1900) i rangordning efter folkmängd. Den raska utvecklingen fortsatte långt in på 1900-talet, och Borås nådde en nionde plats 1950. Borås har varit en av rikets främsta textilstäder. Under efterkrigstiden har dock industrins betydelse avtagit, samtidigt som Borås ensidiga inriktning mot textilnäringen växlats mot en mer blandad industristruktur. Borås har alltmer kommit att präglas av sin funktion som centralort för sitt omland, och befolkningsökningen har varit jämförelsevis blygsam under 1900-talets senare hälft.

14. Borås

15. Eksjö Eksjö uppkom troligen runt 1400, men nämns först 1406. Goda förbindelser gjorde platsen redan tidigare till tingsplats och socken. Under en kort tid på 1500-talet var staden nedlagd men fick, bl.a. p.g.a. den växande oxhandeln, en stark utveckling under senare delen av 1500-talet. Till detta bidrog också borgerskapets utrikeshandel, bl.a. över Kalmar. Eksjös utrikes seglation upphävdes dock med seglationsordningen 1614. Expansionen avstannade under 1600-talet, och Eksjö förblev en småstad med 700-800 invånare på 1700-talet. Mot slutet av 1600-talet blev Ränneslätt samlingsplats för Smålands husarregemente, och på 1800-talet samlades här också bevärings- och regementsmöten. Rätten till marketenterirörelse blev en inkomstkälla för stadens befolkning, och leverenser till kronan stimulerade det lokala hantverket. Eksjö fortsatte utvecklas relativt stillsamt under 1800-talet som handels- och serviceort för den omgivande bygden. Södra stambanan drogs dock utanför orten, och det närbelägna Nässjö gjordes till knutpunkt. Större livlighet noterades kring sekelskiftet 1900, då först Smålands husarer och senare Kalmar regemente förlades till Eksjö. Den militära närvaron, som senare förstärktes med ingenjörstrupper, har präglat mycket av Eksjös utveckling genom hela 1900-talet. Större industrier har saknats, varför rollen som centralort med en stor offentlig sektor kännetecknat stadens näringsliv.

16. Laholm Uppgifter i kung Valdemars jordebok från ca 1231 tyder på merkantila aktiviteter i anslutning till en kungsgård i Laholm. Som stad kan Laholm entydigt beläggas först under tidigt 1300-tal men kan sannolikt föras tillbaka till 1200-talet. Laholm anlades strategiskt i knutpunkten mellan Lagan och kustvägen, i en bördig jordbruksbygd. Omlandet omfattade Höks härad, men även södra Sunnerbo i Småland, där de viktigaste exportvarorna, tjära och boskapsprodukter, hämtades. Också laxfisket hade viss ekonomisk betydelse. Handeln kretsade kring den viktiga Pedersmässomarknaden (29 juni). Laholm blev aldrig en betydande stad. Sedan Halland blivit svenskt drogs stapelrätten in. Trots kraftig tillväxt under 1700-talet stannade folkmängden på 1770-talet under 900 invånare. Även efter 1800 var tillväxten i Laholm långsam jämfört med andra städer. Under 1800-talets första del var det främst en hantverkarstad, och även sedan järnvägsförbindelsen upprättats 1885 har industrin varit förhållandevis svagt representerad. Laholm har med sitt läge i en rik jordbruksbygd främst fyllt viktiga funktioner inom handel, transporter och annan service

17. Eslöv Eslöv växte fram som järnvägsknut i Västra Sallerups kommun från slutet av 1850-talet. Kring stationen blomstrade handel och fabriker. År 1875 bröt sig Eslöv loss från kommunen och bildade egen köping med 1 200 invånare. Efter inkorporering av bl.a. Västra Sallerups municipalsamhälle fick Eslöv stadsrättigheter 1911 med 5 600 invånare. Som centralort för sitt omland utvecklades staden relativt långsamt fram till 1950-talet, men har därefter expanderat påtagligt. När Södra stambanan drogs fram till Eslöv tog tillväxten fart. 4 oktober 1858 rullade de första tågen på Södra stambanan genom Eslöv. Den 1 juli 1865 togs järnvägen från Eslöv till Landskrona och Helsingborg (se Rååbanan) i bruk och 1 maj 1866 öppnade järnvägen till Ystad (se YEJ). Eslöv hade blivit en betydande järnvägsknut, och handeln till och från orten ökade väsentligt[15]. 1897 öppnade Eslöv-Hörby järnväg som senare blev förlängd till Kristianstad. Året därpå, 1898, togs järnvägen Eslöv-Röstånga i bruk vilken senare förlängdes till Klippan. 1884 upprättades de första telefonledningarna i Eslöv och vid årets slut fanns det 30 abonnenter. 1905 stod vattentornet vid Kvarngatan, vattenverket vid Villavägen samt gasverket vid Gasverksgatan klart.

18. Ronneby Ronneby nämns i kung Valdemars jordebok 1231, men först med omnämnandet av "civis ('borgare') in Rattenbu" 1292 finns ett skriftligt belägg på Ronneby som stad. Läget vid Ronnebyåns möte med Blekinges kustväg och inlandsvägen mot Småland gjorde den tidigt till Blekinges ledande handelsstad. I unionsstridernas tidevarv var dock närheten till gränsen en nackdel. Vid det s.k. Ronneby blodbad 1564 erövrades och förstördes staden av svenska trupper. Som svensk stad efter 1658 försämrades Ronnebys förutsättningar, och 1680 tvingades borgerskapet flytta till det nygrundade Karlskrona, under vilket Ronneby 1686 blev lydköping. Ån utnyttjades även fortsättningsvis för industriell verksamhet (bl.a. vapenfaktori). År 1705 upptäcktes Ronneby brunn. Formellt kvarstod Ronneby som lydköping fram till 1862 års kommunallagar. Det blev 1863 en av rikets första köpingskommuner och återvann 1882 sina stadsrättigheter. Liksom många andra kuststäder i sydöstra Sverige har Ronneby haft en relativt svag befolkningsökning. Näringslivet har präglats av ett stort inslag av bl.a. metall- och verkstadsindustri, dessutom har sjöfarten periodvis varit livlig. Kockums järnverk och L.M. Ericsson har varit några av de industriella storföretagen.

19. Sölvesborg Staden kan beläggas först 1445, då dess privilegier förnyades. Möjligen har den grundats omkring 1400, kanske föregången av en handelsplats eller ett fiskeläge; namnet Sölvesborg förekommer redan 1343 men åsyftar då den närbelägna borgen. Konkurrens från bondeseglation och närbelägna städer som Åhus och Elleholm avskärmade Sölvesborgs handelsomland, och på 1650-talet förlorade det sin ställning som stapelstad. Fullständiga stadsprivilegier återvanns 1836. Sölvesborg var då en hantverks- och sjöfartsstad med ca 1 200 invånare. Ett uppsving inföll kring sekelskiftet, och folkmängden fördubblades på några årtionden till nära 4000. Särskilt starkt utvecklades handel och samfärdsel. Därefter har tillväxten gått i lugnare tempo.

20. Trelleborg Staden är känd från mitten av 1200-talet som en centralpunkt för det skånska sillfisket och handelsutbytet med hanseaterna. Den förlorade 1619 sina privilegier och dess betydelse avtog. Senare ökade folkmängd och rörelse på nytt och 1843 blev Trelleborg en s.k. friköping med ca 1 200 invånare. Stadsrättigheterna återgavs 1867. Kring sekelskiftet utvecklades Trelleborg starkt som industri- och sjöfartsstad och hamnen blev p.g.a. färjetrafiken en av rikets mest trafikerade: 1897 öppnades reguljär post- och passagerartrafik mellan Trelleborg och Sassnitz, vilken 1909 kompletterades med en tåg- och bilfärjelinje. Flera rederier etablerades, störst bland dem Trelleborgs Ångfartygs AB, grundat 1870. Industrin har fortsatt att involvera över hälften av den förvärvsarbetande befolkningen. Bland företagen märks särskilt det 1905 grundade Trelleborgs Gummifabriks AB.

21. Simrishamn Simrishamn omnämns först 1161, som stad 1361; möjligen kan urbaniseringen föras tillbaka till tidigt 1200-tal. Arkeologiska fynd tyder på att Simrishamn uppkommit i samband med Hansans expansion och det skånska sillfiskets uppsving under högmedeltiden. Med dess tillbakagång under 1500-talet stagnerade Simrishamn, och den stad som 1658 blev svensk var en utpräglad småstad utan rätt till utrikes seglation. Under 1700-talet hade Simrishamn knappt 700 invånare. Fiske och sjöfart har präglat Simrishamns moderna näringsliv, liksom omgivande fruktodlingsdistrikt, som gett upphov till flera industrier. Folkmängden har ökat i måttlig takt.

22. Hässleholm Hässleholm växte fram som järnvägsknut utmed södra stambanan under 1860- och 1870-talen på mark som tidigare tillhört Hässleholmsgården. En privat sidobana från Kristianstad anslöts 1865 till stambanan vid Hässleholm, och järnvägslinjen till Helsingborg (1875) ökade Hässleholms betydelse som knutpunkt. År 1888 föreskrevs att de särskilda s.k. stadsstadgorna skulle äga tillämpning inom stationsområdet. Från den tidpunkten kan orten betraktas som municipalsamhälle. Folkmängden ökade raskt, och Hässleholm beboddes vid sekelskiftet av mer än 2000 personer. År 1901 fick samhället köpingsrättigheter och 1914 stadsrättigheter; antalet invånare uppgick till runt 3000, och Hässleholm tillhörde de mindre städerna. Även efter stadsbildandet har befolkningen vuxit i förhållandevis snabb takt. Järnvägen har fortsatt att vara av vital betydelse för ortens utveckling och dess ställning som centralort för ett rikt omland. De två regementena - T4 och P2 - har givit Hässleholm prägeln av garnisionsstad och ytterligare stärkt servicenäringarnas ställning. Samtidigt har den industriella kapaciteten byggts ut.

23. Växjö Redan vid medeltidens början synes platsen ha varit en viktig vägknut, och jämte de närliggande byarna Hov och Thiudhby (Kronoberg) kom den också att bli ett centrum för landet Värend. Växjö blev biskopssäte 1170 men stad först 1342. Läget i gränsbygden mot Danmark ledde ofta till härjningar (bl.a. 1276, 1570 och 1612) men gav Växjö en central roll för en omfattande gränshandel, som kulminerade vid frimarknaderna kring Sigfrids- och Birgittadagarna (15 februari resp. 7 oktober). När Roskildefreden 1658 helt ändrade dessa förutsättningar blev följden en klar stagnation. Ställningen som skol- och förvaltningsstad stärktes visserligen då Växjö fick gymnasium (1643) och vid samma tid länsstyrelse, men under hela 1700-talet fortsatte stagnationen. Växjö drabbades också av storbränder 1799, 1838 och 1843. Efter den sistnämnda expanderade befolkningen snabbare, och en industrialisering inleddes, stimulerad av järnvägsbyggen 1865-1897 till bl.a. Alvesta, Karlskrona och Ronneby. Invånarantalet var 7365 år 1900. Industrialisering och tillväxt fick en svår knäck då tändsticksfabriken brann 1922, men Växjö hade då blivit garnisonsstad och fått en kraftig utbyggnad av mentalsjukhuset Sankt Sigfrid, vilket förstärkte karaktären av tjänstemanna- och handelsstad. Inkorporeringen 1940 av den stora landskommunen, där Växjö Östregård (Öster) blivit municipalsamhälle 1919, initierade en ny expansion som kulminerade under 1960-talet: befolkningen ökade då från 15 609 till 37 083.

24. Västervik Det Västervik som omtalas som stad 1275, identiskt med nuvarande Gamleby, flyttades 1433 till sitt nuvarande läge i skydd av Stegeholms slott. Förhärjat av danskarna 1517 gynnades staden av Gustav Vasa, som lät anlägga ett skeppsvarv 1548. Trots nya danska härjningar 1612 och 1677 blomstrade Västervik som stapelstad med en växande export av järn från bruken i Tjust och sågade trävaror från ett skogrikt uppland. Under frihetstiden anlades flera manufakturer och ett nytt varv, och borgerskapet tog i det följande starka intryck av den blomstrande bruks- och herrgårdskulturen i Tjust. Västervik hade år 1800 en folkmängd på 2 985 personer. Tillväxten var stadig fram till 1880 (6 189 invånare) men accelererade fram till 1920 (11 889), främst till följd av snabb industrialisering. Processen främjades av järnvägsbyggen till Hultsfred, Norsholm och Vimmerby 1879-1906. Järnvägarna byggdes dock smalspåriga, vilket på sikt blev hämmande. Efter stagnation 1920-40 ökade folkmängden starkt fram till 1970 (20 577 invånare), främst till följd av industrisektorns expansion. Redan 1945 svarade denna för över 50% av arbetstillfällena. Västervik var 1863-1970 säte för Kalmar läns norra landsting, vars tillkomst speglar en gammal motsättning mellan Västervik och Kalmar som centralorter för länets norra respektive södra del.

25. Vimmerby Vimmerbys uppkomst är okänd. Dess sigill omnämns i ett gåvobrev från 1350, men sannolikt har en vikingatida by, kanske med centralortsfunktioner, föregått den medeltida staden. Dess utveckling var förbunden med den småländska oxhandeln jämte en tradition av läderhantverk, väl belagd ännu under 1700-talet. Vimmerby förblev dock en liten stad - dess privilegier var indragna mellan 1532 och 1604 - med knappt 900 invånare på 1770-talet. Efter en långsam utveckling under större delen av 1800-talet, till stor del fortfarande baserad på oxhandel och garverier, tillväxte Vimmerby relativt snabbt under 1900-talet. Näringslivet har varit allsidigt sammansatt, och industriell produktion har kombinerats med handel och service för ett agrart omland.

26. Nybro Samhället Nybro i Madesjö socken växte fram som hantverks- och handelscentrum under 1800-talets första hälft. Då Nybro 1865 som sista ort i riket fick fria köpingsrättigheter uppgick antalet invånare till ca 300. På 1870-talet fick Nybro järnvägsförbindelse, och invånarantalet hade fördubblats när Nybro 1880 bildade egen köpingskommun. Expansionen fortsatte under 1900-talet, och med en folkmängd på drygt 4000 personer fick Nybro 1932 stadsrättigheter. Grunden för Nybros starka 1900-talsutveckling har framför allt utgjorts av trä- och pappersindustri samt glastillverkning

27. Säffle Tätorten växte fram efter tillkomsten av Säffle kanal 1837 och Bergslagsbanans (Göteborg-Falun) färdigställande 1879. Säffle bildade köping 1882 (med ca 700 invånare) och blev stad 1951; den är därmed Sveriges yngsta. Staden ligger vid Vänern och det finns forntida fynd som talar för att det har varit en boplats sedan järnåldern. Området kring Byälvens nedre lopp har varit attraktivt för bosättning sedan flera årtusenden. Under Gustav Vasas tid omtalas Säffle som en viktig handelsplats, då bland annat Mormässo marknad hölls där årligen i slutet av september månad. Under 1500-talet hölls marknader på den plats som nu kallas för Knusesund, under äldre tider Knussedh. Dåtidens Säffle avsåg Säffle herrgård, någon kilometer söder om centrum. Det finns olika teorier om ursprunget till ortens namn. Säffle började växa efter tillkomsten av Säffle kanal år 1837. Redan 1865 flyttades läkarstationen och apoteket från Hög i Huggenäs till Säffle. Året innan, 1864, hade en poststation tillkommit. På 1870-talet fanns runt ett fyrtiotal hantverkare och ett tiotal handlare i Säffle. 1879 kom järnvägen till Säffle.

28. Lycksele Lycksele har varit huvudort för södra Lappland sedan 1600-talet och är en av landskapets äldsta tätorter. Orten fick sina första stadsstadgor 1884 och därmed karaktär av municipalsamhälle. År 1900 uppgick folkmängden till ca 900 personer, och den hade nästan fördubblats när Lycksele 1929 blev köping. Lycksele fick 1946 stadsrättigheter och var då med sina ca 2 900 invånare en av Sveriges minsta städer. Utvecklingen därefter har varit tämligen dynamisk och baserad på en kombination av huvudsakligen skogsanknuten industri, handel och annan service för ett vidsträckt omland. Fram till 1600-talet fanns inga samhällen i södra Lappland. Trakten användes som renbetesland av skogssamer men hade ingen fast befolkning. I takt med att den svenska statsmakten ville stärka sin ställning uppstod behovet av fasta mötesplatser. På dessa uppfördes kyrkor och marknadsplatser, där samer och handelsmän och nybyggare kunde mötas. Dessutom drevs även skatt in här. Skulpturen Nybyggarna, ett minnesmärke över nybyggarna som kom till trakten. Den står på ett brofäste till den gamla bron, är emellertid placerad så att nybyggarna står i riktningen nedströms Umeälven (den riktningen de i själva verket kom ifrån) Detta skedde på en halvö i Umeälven, uppströms från nuvarande stadskärna, Öhn (nuvarande Gammplatsen, som sedan tidigare fungerat som ett större vinterviste för samerna inom området). Öhn utsågs 1607 till kyrk- och marknadsplats i södra Lappland av Karl IX och Lycksele firade därför sitt 400-årsjubileum år 2007.

29. Söderköping Söderköping framträder i de historiska källorna vid 1200-talets mitt; bl.a. anlades ett franciskankloster 1235. Arkeologiska fynd har påvisat bebyggelse redan under 1100-talet. Under 1200-talet växte stadsytan och en livlig kyrklig byggnadsverksamhet ägde rum. Söderköping var under medeltiden en betydande hamnstad med nära kontakter till Hansan; i staden fanns ett starkt tyskt befolkningselement. Ännu på 1500-talet framstår Söderköping som en ledande svensk stad, men hamnuppgrundning och växande konkurrens från Norrköping vände utvecklingen. Söderköping förlorade sin roll som hamnstad och minskade i storlek. På 1700-talet var Söderköping en liten agrarpräglad stad med 700 invånare. Söderköping har efter 1800 utvecklats långsamt jämfört med andra städer. Industrin har varit svagt företrädd, och det moderna Söderköping har främst haft karaktären av servicestad, med bl.a. kanalstation, bad- och kuranstalt samt lasarett. År 1281 kröntes Helvig av Holstein till Magnus Ladulås drottning i Sankt Laurentii kyrka. Vid samma ceremoni utsågs deras son Birger till tronföljare. I samband med festligheterna brann flera hus ner (enligt vissa berättelser, enligt andra brann staden inte alls då). År 1302 var det Birgers tur att få kronan på sitt huvud i samma helgedom. Hans drottning hette Märta. 57 år senare, på något som skulle kunna liknas vid en riksdag, omvaldes Magnus Eriksson till kung, efter att en tid fråntagits kronan av sonen Erik.

30. Falköping Falköping, som kan beläggas som stad först omkring 1400, var tidigare med sin stora 1100-talskyrka, helgad åt S:t Olof, en kyrklig centralort och viktig vallfartsort. Under 1500-talet hotades Falköping av nedläggning, och under nordiska sjuårskriget brändes staden. Falköping levde dock vidare som en av Sveriges minsta agrara köpstäder med en befolkning på ca 450 invånare år 1800. Falköping utvecklades som småstad och regionalt centrum i början av 1800-talet. Uppgiften som centralort stärktes när Falköping på 1860-talet blev en viktig järnvägsknut vid såväl Södra som Västra stambanan. Handel och service har fortsatt att prägla staden, som haft en jämförelsevis måttlig tillväxt under 1900-talet. År 1828 beboddes Falköping av 450 personer, och det fanns 46 hästar, 46 oxar, 89 kor, 31 ungboskap, 122 får och 50 svin. År 1850 bodde 688 personer i Falköping. År 1900 hade antalet ökat till 3 135 personer. Den lilla handelsplatsen som blev till i en vägkorsning, ökade nu i storlek tack vare järnvägsknuten strax norr om staden. År 1856 byggdes ett länslasarett, Sjukhuset i Falköping, som komplement till lasarettet i Mariestad från 1762. År 1858 drogs Västra stambanan förbi Falköping. Fyra år senare (1862) anslöts Södra stambanan (nuvarande Jönköpingsbanan), vilket medförde att Falköping blev en järnvägsknut.

31. Vänersborg Från mitten av 1500-talet låg på platsen samhället Brätte, som erhöll stadsprivilegier 1619. Namnet Vänersborg tillkom jämte nya privilegier 1644. Stadens ekonomiska grund vilade på järn- och träutförseln från Vänerområdet, liksom på den värmländska järnhanteringens expansion. Staden var också omlastningsplats via den s.k. edsvägen och Göta älv för trafik till Göteborg. Som befäst gräns- och garnisonsstad utsattes Vänersborg flera gånger för ockupation och förstörelse under 1600-talet. Staden blev 1690 residensstad för Älvsborgs län. Med ca 1 500 invånare var den 1800 en medelstor svensk stad. Vänersborg utvecklades starkt efter öppnandet av Trollhätte kanal 1800, Göta kanal 1822-32 och Trollhätte slussar 1844. Senare växte en betydande industri fram, men efter 1930 har Vänersborg omvandlats till servicestad, präglad av bl.a. centrallasarett och mentalsjukhus. Samtidigt har folkmängden ökat relativt måttfullt.

32. Fagersta Fagersta tillhör de klassiska svenska bruksorterna med rötter i 1400-talet. En ny epok inleddes med industrialiseringen och med aktiebolagsbildningen 1873. Runt bruket förtätades bosättningen alltmer, och folkmängden uppgick till 1 600 invånare 1900. 1797 blev Lars von Stockenström ägare till Västanfors bruk med Fagersta. Hans son Salomon von Stockenström som tog över bruket 1801 lät anlägga skärverk, valsverk, spiksmedjor och knipphammare vid Fagersta. Den närliggande kyrkorten Västanfors hade likaså brukstraditioner men kom efter industrialiseringen främst att utvecklas som serviceort åt bruket med bl.a. järnvägsstation. Bebyggelsen runt stationen avskildes som municipalsamhälle 1927 med ca 1 500 invånare. År 1944 blev Västanfors med ca 10000 invånare stad under namnet Fagersta. I staden ingick såväl industriorten Fagersta som municipalsamhället Västanfors. Den förra hade växt hastigt och var det större av de två samhällena vid stadsbildningen. Därefter har tillväxten varit beskedligare, samtidigt som industrin gått tillbaka och serviceverksamheterna ökat i betydelse. Under 1950-talet lades grunden för dagens centrala Fagersta. Målet var att skapa ett idealsamhälle som kretsade kring industrin. Staden genomgick stora förändringar också under 1960- och 1970-talen.

33. Oxelösund Oxelösund är känt från 1400-talet som lotsstation i Sankt Nicolai socken. År 1877 fick Oxelösund järnvägsförbindelse med Bergslagen. Vid samma tid byggdes en handelshamn för utförsel av mellansvenskt järn och trä. Ett stationssamhälle växte fram vid sidan av den äldre bebyggelsen. År 1900 blev Oxelösund municipalsamhälle med ca 1 200 invånare. Expansionen fortsatte under 1900-talets första decennier, men därefter gick utvecklingen långsammare fram till 1950, då Oxelösund fick stadsrättigheter. Oxelösund har främst varit en industri- och hamnstad, dominerad av Grängesbergsbolaget och Oxelösunds Järnverks AB. Industri och samfärdsel har som mest sysselsatt 70-80 % av stadens befolkning.

34. Skänninge Skänninge framträder arkeologiskt redan under 1000-talet, som tätort och stad dock först under 1200-talet. Sveriges andra dominikanerkonvent anlades i Skänninge 1237. Nya institutioner (mynthus, ett systrakloster) under århundradets senare del tyder på att Skänninge då varit expansivt, och från denna tid framstår det också som en viktig ort för politiska och kyrkliga möten. Grundandet av Vadstena (belagt som stad 1368) medförde en omläggning av handelsvägarna i centrala Östergötland, varigenom Skänninge förlorade en stor del av sitt handelsomland. Storhetstiden var därmed över; 1547-70 var stadsprivilegierna t.o.m. indragna. Trots viss tillväxt under 1600- och 1700-talen förblev Skänninge en liten stad, med ca 700 invånare vid 1700-talets mitt. Skänninges moderna utveckling har formats av dess roll som handelscentrum i en rik jordbruksbygd. Frö- och spannmålshandeln har varit livlig, industrin däremot svagare företrädd än i andra städer. Befolkningsökningen har varit relativt måttlig, och Skänninge har därför kunnat bevara sin prägel av småstadsidyll.

35. Åmål Platsen började bebyggas 1640 och erhöll stadsprivilegier tre år senare. Den nya staden skulle avleda den norska gränshandeln och hindra landsköp; konkurrensen från andra vänerstäder och västkustens stapelstäder förblev dock en källa till oro. Närheten till gränsen medförde också utsatthet: Åmål krigshärjades 1645 och 1676, båda gångerna av svenska trupper. Den västvärmländska järnhanteringens och trävaruhandelns expansion gynnade dock staden, som på 1770-talet hade ca 700 invånare. Mot 1800-talet slut blev Åmål anslutet till Bergslagsbanan och omvandlades inte minst genom sin järnvägsverkstad från hantverks- till industristad. En jämfört med andra städer stark befolkningsökning följde under 1900-talets första decennier. Därefter har industrin tillsammans med hamn och järnväg fortsatt att spela en framträdande roll, men tillväxten har gått i jämförelsevis lugnare takt. 1901 brann stora delar av staden norr om Åmålsån, husen på andra sidan Åmålsån, Gamla Stan, vid Plantaget (stadens gamla torg), klarade sig dock. Brandstationen byggdes kort efter det (denna byggnad revs i slutet av 1970-talet). År 2002 tilldelades Åmål utmärkelsen Årets Stadskärna i Sverige. I den internationella tävlingen LivcomAwards 2005.

36. Nässjö Samhället Nässjö i Nässjö socken växte fram som järnvägsknut och ändstation på Östra stambanan (Katrineholm- Nässjö). År 1881 erhöll Nässjö stadsstadgor och ställning som municipalsamhälle. Folkmängden ökade raskt och hade vid sekelskiftet passerat 2000. År 1914 fick Nässjö stadsrättigheter. I den nya staden ingick även fabrikssamhället Åker, och folkmängden uppgick till ca 6 800. Nässjö har förblivit en av landets viktigaste järnvägsorter. Staden har dessutom varit en av huvudorterna för svensk möbelindustri.

37. Öregrund Öregrund erhöll stadsprivilegier 1491 på begäran av fyra borgare från Östhammar, där landhöjningen hade försämrat hamnförhållandena avsevärt. Redan tidigt fick den nya staden svårigheter, och krigshärjningar och förbud mot utrikes seglation ledde 1521 till att den förlorade sina privilegier. Bosättningen fortlevde emellertid, och redan 1554 återfick Öregrund sina stadsrättigheter. Med järnutförselns uppsving på 1500- och 1600-talen kom en period av ekonomisk uppgång, och "öregrundsjärn" blev ett begrepp. Denna utveckling klingade dock av under 1700-talet. År 1719 brändes Öregrund av ryssarna, och en ny stadsplan utlades 1744. Öregrund har förblivit en av rikets minsta städer - folkmängden ökade blott från knappt 700 till ca 2000 mellan 1800 och 1970 - men har därigenom kunnat bevara mycket av sin idylliska småstadskaraktär. Näringslivet har varit präglat av sjöfarten, samtidigt som Öregrund har fungerat som bad- och rekreationsort. Öregrunds nuvarande huvudsakligen rätvinkliga gatunät bör ha tillkommit efter någon av bränderna 1652 eller 1744. Stadsbilden präglas av hamnen och den äldre småskaliga träbebyggelsen. I Öregrund finns välbevarade borgargårdar, fiskarstugor och hamnmagasin. Av stort byggnadshistoriskt intresse är också det efter en brand 1829 uppförda rådhuset. Orten har även många ståtliga sommarhus från tiden kring sekelskiftet 1900.

38. Kramfors Kramfors har fått sitt namn efter Johan Kristoffer Kramm, som 1744 anlade en vattensåg i Limsta i Gudmundrå socken. Namnet avsåg först den ångsåg som byggdes 1852 men kom snart att beteckna hela bygden. Runt ångsågen växte tidigt ett litet bolagsstyrt samhälle upp. Liknande var utvecklingen runt övriga sågverk i socknen. Längre inåt landet - i Björsta - där vägar och järnväg möttes, etablerades ett servicesamhälle utom bolagets räckvidd. År 1899 bildade Björsta municipalsamhället Kramfors, och 1947 blev hela Gudmundrå stad under namnet Kramfors. Stadsbildningen var ett sätt att lösa en social och politisk konflikt mellan det borgerliga municipalsamhället och omkringliggande arbetarsamhällen. Näringslivet har dominerats av skogsindustrin, och folkökningen har gått relativt sakta efter 1930.

39. Höganäs Höganäs fiskeläge är känt från 1500-talet, medan gruvsamhället växte fram från slutet av 1700-talet, då brytningen av stenkol på allvar inleddes. Under 1800-talet uppfordrades även eldfast lera, vilket gav upphov till industriellt organiserad tillverkning av tegel- och lerprodukter. Anläggandet av järnvägslinjen Höganäs-Åstorp (1885) och en förbättrad hamn (1887) fick stor betydelse för Höganäs utveckling. Med viss rätt kan Höganäs kallas för Sveriges äldsta municipalsamhälle, då man 1875 för bebyggelsen kring Höganäs bruk för första gången kunde tillämpa en föreskrift om stadsstadgor för tätbefolkade områden på landsbygden. Även fiskeläget försågs 1889-90 med stadsstadgor, och 1907 förenades de två orterna och bildade Höganäs municipalsamhälle. Folkmängden i de sammanslagna samhällena uppgick till omkring 5000 personer. År 1936 fick hela dåvarande Höganäs kommun, inklusive municipalsamhället, stadsrättigheter. Befolkningsökningen har under 1900-talet varit förhållandevis långsam.

40. Karlshamn Det danska Bodekull var en livligt trafikerad hamn långt innan platsen 1664, av den svenska kronan, fick stadsrättigheter och två år senare namnet Karlshamn. Staden drabbades p.g.a. sitt militärt utsatta läge för brand och förstörelse, framför allt under skånska kriget (1675-79). Trots detta skapade Karlshamns lokalisering goda förutsättningar för sjöfart och utrikeshandel. Vid 1700-talets början hade Karlshamn ca 1 800 invånare. År 1800 hade befolkningstalet ökat till drygt 3000. 1700-talets tillväxt bars fram av en expansiv handel och sjöfart, bl.a. baserad på export av skogsprodukter. Frihetstidens satsning på "industriell" verksamhet gav Karlshamn en profil inom tobakstillverkning och ett uppsving inom skeppsbyggeri. Liksom många andra ostkuststäder förde Karlshamn en tynande tillvaro under 1800-talet och en stor del av 1900-talet. I fråga om invånarantal sjönk staden från 12:e till 67:e plats bland rikets städer mellan 1805 och 1950. Efter 1960 har utvecklingen varit gynnsammare. Näringslivet har fortsatt präglats av sjöfart och handel, och hamnen har under 1900-talet utvecklats till en av de viktigaste i södra Sverige. Stora industrietableringar i närområdet har också gynnat stadens sentida utveckling.

41. Karlskoga Karlskoga socken och dess namn kan härledas tillbaka till 1580-talet (1586 resp. 1589), då trakten var en del av den blivande kungen Karl IX:s hertigdöme. Åsystemet till sjön Möckeln och den rikliga tillgången på skog gjorde Karlskoga till en viktig trakt för 1600-talets bruksexpansion, och vid seklets mitt började Karlskoga betraktas som egen bergslag. Från omkring 1640 och under följande decennier anlades 14 hyttor och 8 stångjärnshamrar i socknen, varav flertalet var i bruk ännu på 1860-talet. Staden Karlskoga har växt upp kring två tätorter, Karlskoga kyrkby och Bofors bruk. Båda utvecklades raskt från senare delen av 1800-talet. Kyrkbyn fick stadsstadgor 1885 och blev municipalsamhälle 1897. Samhället fungerade som servicecentrum för bl.a. industriorten Bofors. År 1940 fick hela Karlskoga landskommun stadsrättigheter och blev rikets till ytan största stad. Näringslivet har dominerats av tung industri (AB Bofors). Befolkningsökningen har varit relativt svag i jämförelse med andra städer..

42. Marstrand Det äldsta tecknet på urbanisering i Marstrand går tillbaka till 1291, då franciskaner i Marstrand omnämns. Sannolikt har staden, som då tillhörde Norge, vuxit fram under 1200-talet i samband med det högmedeltida sillfiskets expansion. En ny rik fiskeperiod inträffade under senare delen av 1500-talet. Efter övergången till Sverige 1658 byggdes Karlstens fästning intill Marstrand. Under skånska kriget (1675-79) erövrades staden och fästningen 1677 av norska trupper. Efter stagnation under 1600-talet kom ett nytt uppsving för Marstrand p.g.a. det stora sillfisket under 1700-talets senare del; till detta bidrog att Marstrand 1775 blev frihamn. Ännu på 1770-talet var Marstrand dock en liten stad med färre än 1000 invånare. Efter 1700-talet följde stagnation och vikande folkmängdstal. Svag tillväxt med flera nedgångsperioder har fortsatt att prägla Marstrand, som 1970 var Sveriges minsta stad med färre invånare än vid 1800-talets inledning. Marstrands läge har bidragit till denna utveckling; staden saknar järnväg och fick först 1942 landsvägsförbindelse med fastlandet. Sedan 1822 har Marstrand varit en av västkustens främsta badorter. Andra vattenanknutna näringar av vikt har varit sjöfart, fiske, varv och båtbyggeri.

43. Lidköping Lidköpings uppkomst är omtvistad men har sannolikt samband med bergshanteringens framväxt i Värmland omkring 1400. Ett privilegiebrev från 1446 utgör äldsta belägg för staden. Lidköpings ekonomi grundades främst på vänersjöfart och handel (oxar och spannmål mot järn och trävaror). Ökande konkurrens försämrade Lidköpings förutsättningar under 1600-talet, men den 1670 grundade nya staden och gynnsamma krigskonjunkturer efter 1700 skapade åter tillväxt. Från några hundra invånare ca 1650 ökade befolkningen till 1050 år 1772. Efter en stark, främst handelsbaserad, expansion under 1800-talets första hälft har Lidköping växt i takt med stadsväsendet i allmänhet. Staden har trots den stora branden 1849 behållit sin ställning som en av rikets fyrtio största orter. Lidköping har under 1900-talet varit en betydande industristad med bl.a. verkstäder och porslinsfabrik. Samtidigt har staden utvecklats till en modern serviceort med vidsträckta omlandsuppgifter.

44. Filipstad Filipstad har sin bakgrund i en senmedeltida marknadsplats, senast från 1606 lokaliserad till platsen för Filipstad, som hade sjövägsförbindelse med Vänern. År 1611 fick Filipstad stadsrättigheter, och staden uppkallades efter Karl IX:s son Karl Filip. Filipstad var en typisk bergslagsstad, som bl.a. handlade med råjärn. Staden uppnådde under 1600-talet dock aldrig ställning som stapelstad (hamn för direktexport) för järnet; däremot utvecklades redan vid slutet av 1600-talet en verkstadsindustri (Spångs mekaniska verkstad). Filipstad antas vid denna tid ha haft ca 1000 invånare, men efter en stor brand 1694 förföll staden. Den förlorade 1695 sina stadsrättigheter, och invånarna fick order att flytta till Kristinehamn. Filipstad fick 1720 ställning som köping, med en begränsning till 60 hushåll, men återfick 1835 sina stadsprivilegier. Redan dessförinnan hade den moderna utvecklingen tagit sin början i Filipstad, främst genom järnvägs- och kanalbyggen.

45. Flen Flen växte fram som järnvägsknut utmed Västra stambanan (1862) och malmbanan Grängesberg-Oxelösund (1877). År 1901 bildades municipalsamhället Flen med ca 1000 invånare. Fortsatt stark expansion ledde 1949 fram till att Flen med ca 4 500 invånare fick stadsrättigheter, som en av de sista tätorterna i landet. Flera betydande industrier har lokaliserats till Flen, som därtill varit en viktig centralort för bygden.

46. Hagfors Hagfors är en järnverksort som nyskapades som samhälle när Uddeholmsbolaget 1876 ersatte tio värmländska järnbruk med ett nytt stålverk lokaliserat till Uvåns vattenfall. Såväl kyrka som många andra byggnader i Hagfors har uppförts av Uddeholms AB. Hagfors är en mycket ung ort. Utvecklingen tog fart då Uddeholmsbolaget beslöt att slå samman 10 järnbruk till en stor enhet vid vattenfallet i Uvån vid mitten av 1870-talet. 1883 anlades en hästskosömfabrik här, och 1884 en fabrik för tillverkning av träskruvar. Vid sekelskiftet 1900 fanns omkring 500 personer anställda vid bruket.[6] Många byggnader i Hagfors har bekostats av Uddeholmsbolaget, däribland kyrkan. Hagfors kyrka är en röd träbyggnad, belägen i stadens centrala delar. Den började byggas år 1903, och invigdes den 25 mars året efter. År 1939 bildades ett municipalsamhälle av bruksbebyggelsen, och 1950 fick orten stadsrättigheter. Hagfors domineras helt av de fyra mycket höga bostadshusen "Höghusa" invid ån. Hagfors skulle kunna ses som en ort med två centrum. Det ena beläget på Uvåns västra sida, där bland annat Coop Extra, ICA, Systembolaget, Apoteket och Handelsbanken finns. På den östra sidan om ån finns fler specialbutiker, såsom herr- & damekipering, frisersalonger, bokhandel och radio/tv-handlare. Där ligger även polishuset, vårdcentralen och kommunhuset. Bron över Uvån i centrala Hagfors kallas lokalt för ”Bôgen”. Över denna löper Storgatan. Söder om denna finns en bro i anslutning till Järnverket. Den nordligaste bron är en del av Parkvägen och ligger alldeles intill den växande handelsplatsen med Lidl och Dollarstores butiker, mellan denna bro och "bôgen" finns en smalare gång & cykelbro

47. Ludvika Gustav Vasa lät ca 1550 anlägga ett kronobruk vid Ludvika, som 1726 övergick i enskild ägo. Mot 1700-talets slut samlades alltmer bebyggelse kring bruket, som var ett av de mer betydande i riket. Det fick dock, i likhet med många andra, problem och tillverkningen upphörde under 1890-talet. 1873 öppnades järnvägen Ludvika-Frövi, 1875 bandelen Ludvika-Falun, 1877 bandelen Ludvika-Kil, 1903 Ludvika-Ängelsberg och 1907 Ludvika-Vansbro. 1900 bildades Elektriska AB Magnet för tillverkning av elektriska maskiner och elektrisk materiel och samma år företagets verkstadsdel, Ludvikaverken. 1931 fanns 15 industriföretag i Ludvika, med 964 arbetare, av vilka 775 var anställda vid Ludvikaverken. 1900-1901 byggdes Ludvika kraftverk vid det 17,7 meter höga vattenfallet i Ludvika ström där bruket tidigare varit beläget. Det moderna Ludvika har i stället växt upp i anslutning till elektroindustrin (ASEA-Ludvikaverken, numera ABB). Ludvika är dessutom ett viktigt handelscentrum för västra Dalarna. Tätortsutvecklingen sköt fart sedan järnväg öppnats till Göteborg (1879) och Stockholm (1900). Ludvika blev municipalsamhälle 1901, köping 1915 och stad 1919. Folkmängden ökade samtidigt från 1000 till 4000 personer, och Ludvika tillhörde ända fram till 1950 rikets mest expansiva tätorter.

48. Hedemora Hedemora växte med bergsnäringarna i Dalarna och fick stadsprivilegier 1459. Staden fungerade som marknadsplats för närbelägna bergslager och transitort för bergsprodukter på väg mot Mälardalen. Senast från 1587 hölls i Hedemora den årliga s.k. Pålsmässomarknaden. 1385 hölls räfsteting i Hedemora, istället för på Husby kungsgård, där de brukade hållas. Fogden Jösse Finson beskrev Hedemora i ett gåvobrev från 1414 med orden "som nu kallas köpstad", men det är inte klarlagt vad han menade. Marknad hölls på lördagar och såväl bönder som borgare fick sälja sina varor. Kung Kristofers privilegiebrev från 1446 betonade särskilt den allmänna torgfriheten. Gustav Vasa anlade sitt första myntverk i staden 1521, men det var endast i drift fram till 1524. Under 1600-talet försämrades de ekonomiska betingelserna, framför allt sedan järnproduktionen i österbergslagerna efter 1688 skurits ner. Befolkningsutvecklingen stannade under 1000 invånare fram till 1840-talet. Hantverket var länge det främsta näringsfånget. En större, industriellt baserad expansion inträffade i början av 1900-talet. Folkmängden fördubblades från 1 800 år 1900 till 3 800 år 1930. Därefter har utvecklingen på nytt varit lugnare.

49. Oskarshamn Oskarshamn har sitt ursprung i fiskeläget Döderhultsvik, som 1646 blev lydköping under Kalmar. Den 31 augusti 1677 brände danskarna ned köpingen så att bara en stuga återstod. Sverige hade inom drygt ett års tid förlorat två större sjöslag mot danskarna vilket innebar att den danska flottan kunde härja relativt ostört längs Smålandskusten och Öland. Danskarna fortsatte norrut längs kusten och även Västervik lades i aska den 1 och 2 augusti samma år. Köpingen hade några hundra invånare vid sekelskiftet 1800 men växte starkt under 1800-talets första hälft. Efter flera försök att uppnå stadsstatus beviljades köpingen 1856 stadsrättigheter och antog namnet Oskarshamn efter Oscar I. Folkmängden uppgick då till cirka 1 600 personer, och Oskarshamn fick järnvägsförbindelse 1874. I Oskarshamn finns en kolerakyrkogård från 1834. Efter 1880 har tillväxten i Oskarshamn varit beskedligare än i många andra städer. Det har främst varit en hamn- och industristad, och tillsammans har industri och samfärdsel som mest sysselsatt 60-70 % av befolkningen.

50. Djursholm Det sedan medeltiden kända godset Djursholm (namnet omnämns först 1432 och syftade då på ön Gamla Djursholm) ombildades under 1889 under ledning av finansmannen Henrik Palme till Djursholms AB. Syftet var att i nationalromantisk pionjäranda bygga en trädgårdsstad. Den för detta syfte nödvändiga spårvägslinjen öppnades 1890 som en bibana till järnvägen Stockholm-Rimbo. År 1895 elektrifierades denna smalspåriga linje samt hushållen, som bestod av patriciervillor på skogstomter (5000-10000 kvm stora). I begynnelsen inrymdes i Djursholms slott såväl villakontor som apotek, post och skola. Författare som Viktor Rydberg och Verner von Heidenstam och konstnärer som Elsa Beskow och Alice Tegnér gav Djursholm hög status som villastad. Först 1924 hade alla ledningssystem och samhällsfunktioner överförts till staden från Djursholms AB. Djursholm var köping 1901-14 och därefter stad till 1971, då samhället inkorporerades i Danderyds kommun. I Djursholms slott (tidigare huvudbyggnad på godset Djursholm) ingår byggnadsdelar från senare delen av medeltiden. Vid en ombyggnad under 1600-talets förra hälft fick det sin nuvarande omfattning och form. På 1890-talet restaurerades slottet i barockstil. Fasadutformningen förenklades vid en ny restaurering 1959-61. I fyra salar finns stuckaturtak från 1600-talets senare del. Djursholms kapell, invigt 1902, är byggt på enskilt initiativ efter ritningar av Fredrik Liljekvist. Det är uppfört av delvis reveterat trä i villastil med inslag av både nygotik och jugend. Det åttkantiga tornet är asymmetriskt placerat. Korets dekorationsmålningar är utförda av Natanael Beskow, under många år kapellets predikant. Altarskåpet från ca 1500 har möjligen tillhört Årdala kyrka. Som många andra villaförorter har Djursholm få affärer, men kring det moderna torget ligger en del serviceinrättningar med biblioteket som dominerande byggnad.