Carl Michael Bellman en riktig Bellmanshistoria

1. Carl Michael Bellman Född:1740-02-04 – Maria Magdalena församling, Stockholms län Död:1795-02-11 – Klara församling, Stockholms län

2. Johan Arent Bellman Född:1664 – Stockholms stad, Stockholms län Död:1709-11-28 – Stockholms stad, Stockholms län Han var av naturen rikt begåvad. Hans ovanliga språkskicklighet, särskilt hans färdighet i latin, som skulle bliva hans egentliga livsuppgift, röjdes tidigt, och det berättas, att han redan vid tolv års ålder i Stockholm höll en latinsk oration. Lika framstående var hans begåvning både som sångare och musiker, och efter sitt första framträdande i hovkapellet fortsatte han som student att idka musik både i Uppsala och Stockholm. Av stor betydelse för hans bildningsgång var hans långa utländska resa, som förde honom genom Europas förnämsta kulturländer. Ovan Bellmans Farfar Johan Arent Bellman

3. Carl Michael Bellman Född:1740-02-04 – Maria Magdalena församling, Stockholms län Död:1795-02-11 – Klara församling, Stockholms län Carl Michael Bellman, den föregåendes sonson, f. 4 febr. 1740 i Stockholm i egendomen n:o 112 kvarteret Rosendal vid Björngårdsbrunnsgatan, numera Bellmansgatan 24, d. 11 febr. 1795 i hörnhuset vid Gamla Kungsholmsbrogatan och Målaregatan. Föräldrar: sekreteraren i slottskansliet, sedermera (titulär-)lagmannen Johan Arent Bellman och Katarina Hermonia. Undervisades dels i Maria kyrkoskola, dels och huvudsakligen i hemmet av olika informatorer. Antogs på prov som tjänsteman i riksbanken 14 dec. 1757; inskrevs som student i Uppsala 3 nov. 1758 men vistades endast en kortare tid därstädes; e. o. tjänsteman i riksbanken 27 juni 1759; rymde för gäld till Norge 1763; avstängdes därefter från fortsatt tjänstgöring i riksbanken; erhöll på faderns begäran avsked från sin befattning därstädes 4 apr. 1764; e. o. tjänsteman i manufakturkontoret med något över 500 dlr kmt i lön 22 nov. 1764—1766, då detta ämbetsverk indrogs; e. o. kanslist 27 aug. 1767, kopist 1768, kanslist (med 350 dlr smt i lön) 1770, allt i generaltulldirektionen; överförd på indragningsstat med lönen i behåll 1772, då nämnda ämbetsverk indrogs; tf. notarie i bondeståndet 1771 och 1778; erhöll fr. o. m. 1775 en årlig pension av 100 rdr av Gustav III sekreterare i nummerlotteriet (med 208 rdr 16 sk., sedermera, fr. o. m. 1782, 333 rdr 16 sk. i lön) 3 jan. 1776; erhöll hovsekreterares titel nov. s. å. LMA 1793. Gift 19 dec. 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund, f. 17 okt. 1755 i Sthlm, Klara, d 24 jan. 1847, dotter till våg- och stämpelmästaren vid Stockholms packhus Gabriel Grönlund o Maria Engel Friedlein. B. var den äldste av en stor syskonskara: han säger, att modern »hade vänt sig att ligga i tjuguen barnsängar»; femton syskon finnas namngivna, av vilka många dogo vid späda år. Tack vare den undervisning, han åtnjöt, blev han enligt Gjörwells uttryck »skäligen studerad» och skall enligt egen utsago som barn ha skrivit brev på tyska, engelska, franska och italienska. Bland hans informatorer må särskilt nämnas magistern, sedermera hovpredikanten och kyrkoherden Klas Ludvig Ennes, av vilken han »lärde att hantera Apollos lyra». Fadern var djupt skuldsatt. Fädernegården, i vilken B. föddes — till en sjättedel ett arv efter faderns mormor, assessorskan Katarina Daurer — var intecknad till fulla värdet och såldes 1763, varefter föräldrarna vistades först på Årsta

4. Gården var intecknad till fulla värdet och såldes 1763, varefter föräldrarna vistades först på Årsta, sedan på säteriet Visbohammar i Vårdinge socken, vilket av lagmannen inköpts; sedan båda föräldrarna 1765 avlidit, försattes boet i konkurs. B:s egna affärer blevo också från början tilltrasslade. Åsamkade skulder nödgade honom år 1763 att rymma till Norge, ett den tiden vanligt sätt att undgå bysättningshäkte. Efter någon tid kunde han väl återvända; hans affärer ordnades någorlunda av svågern, kämnären Klas Arrhén von Kapfelman, och efter en tids vistelse hos föräldrarna på landet begav han sig åter till huvudstaden, där hans gynnare visste att bereda honom en blygsam befordran inom verken. B. ägde emellertid enligt en gammal anteckning »mycket snille, till den grad, att han aldrig kunde fästas vid ämbetsmannens allvarsamma yrken», och de små löner, som följde med hans tjänster, kunde ej ens i förening med de ytterligare förmåner, för vilka han hade Gustav III:s ynnest att tacka, trygga honom mot bekymren. Under åren 1765–69, om icke längre, var han en mycket flitig gäst hos sin gynnare kommissarien, sedermera kommerserådet Anders Lissander, och i dennes hem hördes första gången många av hans gladaste visor. För dottern i huset, Ingrid Margareta, sex år äldre än B., synes han hava hyst ett visst tycke under flera år. De verser, med vilka han hyllade henne, hava visserligen till stor del ett starkt kulinariskt drag, äro mat- och bordvisor, men andra bära en mera öm prägel. Några av sina gladaste och lyckligaste stunder tillbragte B. längre fram hos stadsaktuarien notarius publicus Magnus Zetherman, liksom Lissander en äldre man. På sitt lantställe Follan vid Magelungen i Huddinge plägade han samla gäster från staden. Här diktade B. i ett glatt sällskap, varibland arkiatern J. G. Hallman, i augusti månad 1773 flera dikter i det idylliska herdemaneret, bland dem »Fiskafänget» (»Opp, Amaryllis»). Johan Gustaf Hallman Född:1726-06-24 Död:1797-03-17 – Hovförsamlingen, Stockholms län H var omtalad för sin prydlighet, sitt vänliga sätt och sin oföränderliga hövlighet. Linné karakteriserar honom 1757 som tyst, solid, manlig och ödmjuk. Vid god vigör till sitt sista år dog han efter nio dagars sjukdom i en åkomma som hans läkare diagnosticerade som gallfeber. Hans grav finns under mittgången i Hedvig Eleonora kyrka.

5. Johan Arendt Bellman, född 22 juni 1707 i Uppsala, död 27 december 1765 i Vårdinge, var en svensk ämbetsman. Han var son till Johan Arendt Bellman (1664–1709) och far till skalden Carl Michael Bellman. Bellman var sekreterare i slottskansliet i Stockholm, senare titulärlagman. Han var ägare till Visbohammars herrgård i Vårdinge och gift från 1738 med Catharina Hermonia. Hans far var Johan Arendt Bellman, född (döpt 7 februari) 1664 i Stockholm, död där den 28 november 1709, var en svensk universitetslärare och musiker. Bellman var elev vid Tyska skolan och utmärkte sig tidigt som sångare och virtuos på flera instrument. Han anställdes redan som 15-årig skolyngling i Karl XI:s hovkapell. Vid Karl XI:s kröning i Uppsala 1675 framträdde han och sjöng solo. Han skrev poesi både på svenska och latin. Bellman blev student vid Uppsala universitet 1678, filosofie magister där 1691, och efterträdde Petrus Lagerlöf som professor i romersk vältalighet och poesi 1699. Han var universitetets rektor 1704. Bellman var farfar till skalden Carl Michael Bellman och son till skräddarmästaren Martin Casten Bellman i släkten Bellman. Han var gift med Catharina (även Katarina) Elisabet Daurer (1688–1709), dotter till sekreterarern i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649–1713) och hans hustru Catharina von Santen (1665–1743). Bellman är en tysk-svensk borgerlig släkt med härstamning från Schwanewede vid Bremen, dåvarande Tyskromerska riket, tidigmodern tid (namnet har dock även burits av personer i Sverige som inte tillhört denna släkt). Från denna släkt kom skräddare Martin Casten Bellman (död 1685), borgare i Stockholm 1663, gift med Barbara Klein (1645–1713), dotter till den från Essen invandrade skräddaren Johan Klein. Deras äktenskap gav nio barn, varav två söner gav upphov till släktgrenar som överlevt några generationer.

6. Carl Michael Bellman brukar räknas in bland våra nationalskalder. Han föddes 1740 på Södermalm och levde hela sitt liv i Stockholm. I sina visor beskriver han ofta scenerier och platser ur 1700-talets Stockholm. Carl Michael Bellman föddes 1740 och växte upp på Björngårdsbrunnsgatan på Södermalm. På 1870-talet döptes gatan om till Bellmansgatan. Han hade fjorton syskon men sju av dem dog som barn. Som sexåring började han som privatelev i Maria skola. Carl Michael Bellman diktade om livet i Stockholm Carl Michael Bellman brukar räknas in bland våra nationalskalder. Han föddes 1740 på Södermalm och levde hela sitt liv i Stockholm. I sina visor beskriver han ofta scenerier och platser ur 1700-talets Stockholm. Carl Michael Bellman föddes 1740 och växte upp på Björngårdsbrunnsgatan på Södermalm. På 1870-talet döptes gatan om till Bellmansgatan. Han hade fjorton syskon men sju av dem dog som barn. Som sexåring började han som privatelev i Maria skola. I Bellmans sånger är det några personer som ofta återkommer. Ulla Winblad är en av huvudpersonerna. Bellman framställer ofta Ulla Winblad som prostituerad. Ibland gör han henne till en erotisk förebild, andra gånger är han mera fördömande. I verkliga livet hette förebilden Maria Kristina Kjellström. Hon bytte senare efternamn till Lindstål när hon gifte sig.

7. Inte Bellmans födelsehus

8. I tidningen pekas huset på bilden felaktigt ut som huset Carl Michael Bellman föddes i 1740. Huset på bilden byggdes antagligen först 1773. Carl Michael Bellman föddes istället i Stora Dauerska huset som egentligen låg på tomten intill. Stora Daurerska huset revs 1901. Illustrerad Tidning var ett veckomagasin med kulturell profil som kom ut i Stockholm 1855- 1867. Tidningen introducerade på allvar den litografiska reportagebilden i svensk press. Tidningen finns i Kungliga Bibliotekets samlingar. Stora Daurerska huset, även kallat Daurerska malmgården, var en av Stockholms malmgårdar som ursprungligen låg i kvarteret Rosendal vid korsningen mellan dagens Hornsgatan och Bellmansgatan på Södermalm i Stockholm. Fastigheten ägdes 1679 av Wilhelm Böös Drakenhielm. Omkring 1690 igångsattes stenhusbygget. Byggherre var den holländske handelsmannen Heere van Santen. I gårdens huvudbyggnad föddes Carl Michael Bellman den 4 februari 1740. Stora och lilla Daurerska gårdens utseende omkring 1750 enligt en modell från Stadsmuseet i Stockholm.

9. Kvarteret Rosendal på Neuhaus panorama 1870-tal. Kvarteret Rosendal är ett kvarter i stadsdelen Södermalm i Stockholm. Kvarteret Rosendal begränsas av Hornsgatan i norr, av Bellmansgatan i öster, av Sankt Paulsgatan i söder och Timmermansgatan i väster. Kvarteret är uppdelat i Rosendal större med läge öster om Mariatorget och Rosendal mindre med läge väster om Mariatorget. I kvarteret Rosendal större fanns på 1700-talet den Daurerska malmgården, Carl Michael Bellmans födelsehus samt Sutherska huset som uppfördes för hovgravören Per Suther och inhyste efter 1811 Philipsenska skolinrättningen.

10. Namnet Stora Daurerska huset härrör från Jakob Daurer (1649–1713). Han hade valt att låta bygga sin malmgård på Mariabergets södra sluttning "för det goda klimatets skull". Böldpesten grasserade i slutet av 1710-talet och skördade tusen personer i veckan och de som hade råd byggde och flyttade utanför staden. Malmgården bestod av flera byggnader och en stor barockträdgård som upptog nästan hela kvarteret Rosendal större väster om Maria Magdalena kyrka. Bebyggelsen sträckte sig längs med dåvarande Björngårdsbrunnsgatan (nuvarande Bellmansgatan) och bestod av en huvudbyggnad kallad Stora Daurerska gården på tomtens sydöstra hörn. Den hade tre våningar under ett säteritak och ett torn på södra långsidan. I söder flankerades huvudbyggnaden av två kvadratiska flyglar i två våningar under ett pyramidtak. Sedan följde en stall- och uthuslänga och på tomtens sydöstra hörn stod Lilla Daurerska gården som bestod av en envåningslänga under ett valmat sadeltak. Även den hade två flyglar, dock mot trädgårdssidan. Trädgården innehöll lusthus, ett stort orangeri med exotiska fruktträd, växter av alla slag, och köksväxter som var vanliga för den tiden. Efter Jacob Daurer övertog hans dotter Catarina Daurer (1664–1743) egendomen, när hon dog hade hon bott där i femtio år. Catarina Daurer var en mycket förmögen kvinna, som ägde flera fastigheter i staden. Catarina Daurer var farmors mor till Carl Michael Bellman, vars föräldrar flyttade till gården 1738, två år senare föddes skalden i huvudbyggnaden.

11. Efter Catarina Dauers död flyttade familjen Bellman 1744 till Lilla Daurerska huset. Ungefär samtidigt flyttade Christopher Polhem in i huvudbyggnaden, och levde där till sin död 1751. I samband med Mariabranden 1759 brandskadades huvudbyggnaden svår och 1760 uppfördes en ny huvudbyggnad med samma volym och troligen på samma grund som den nedbrunna. Även stallängan förnyades, som förmodligen också uppgått i rök. De båda kubiska flygelbyggnaderna hade klarat sig och blev kvar. Byggherre var bankokommissarie Bernhard Henric Gottsman (eller Gotsman). 1763 lämnade familjen Bellman den Daurerska gården på grund av ekonomiska problem och flyttade till Årsta. Gottsman ägde tomten åtminstone fram till 1764 då Nya Torget wid Hornsgatan (nuvarande Mariatorget) anlades och en tomtreglering mellan Gottsman och staden skedde. Efter 1769 ägdes egendomen av guldsmeden och hovgravören Per Suther som 1774 lät bygga den fastighet vid dåvarande Adolfs Fredriks torg, som kom att uppkallas efter honom: Sutherska huset. År 1901 blev kvarteret Rosendal smalare när Hornsgatan breddades och tillsammans med Bellmansgatan schaktades ner till dagens nivå. De sista resterna av Daurerska malmgården revs och gjorde plats för nya hyreshus ritade av bland annat arkitektfirman Hagström & Ekman. En riktig Bellmans historia

12. Anders Carl Rutström, född 30 november 1721 i Luleå Gammelstad, död 27 oktober 1772 i Stockholm, var en svensk skolrektor, präst, poet och politiker. Han prästvigdes i Västerås 1745, blev adjunkt i Storkyrkan året därpå och utnämndes till häktespredikant 1748. Han blev teologie doktor vid universitetet i Greifswald 1756 och utnämndes till kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm 1758. Bellmans lärare. Undervisning i hemmet. I december 1757 anställdes Bellman på prov i Rikets ständers bank, trots att siffror inte var hans starka sida. I november året efter skrevs han in som student vid Uppsala universitet. Exakt varför han gjorde detta är oklart, eftersom han redan hade en fot inne på riksbanken, och han dessutom inte återvände efter julledigheten. I Uppsala fick han i vilket fall nya vänner, bland annat Henric Brandel och Johan Wellander. I januari 1759 avlade han inträdesprov för anställning vid Riksbanken, och visade då upp kunskaper i franska och tyska, men också fortsatt svaghet i matematik. Att han anställdes har därför tolkats bero lika mycket på kontakter som kunskaper. Till sommaren blev han extra ordinarie vid riksbanken – en oavlönad anställning. Bellman fortsatte bo hos föräldrarna, och levde på lån. År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare med Evangeliska dödstankar, en bearbetning av ett tyskt arbete på prosa med inströdda verser tillägnat sin mor. Samma år utgav han en översättning från franskan. Bellman var nu en ung ämbetsman och med sociala talanger. Han spelade cittra och klaver, och var eftertraktad som sällskapsmänniska. Bellman var icke-adlig högreståndsperson, och hans umgänge var en rätt typisk blandning av adelsmän, högre borgerlighet och tjänstemän.

13. Mariabranden 1759 Karta över Mariabrandens utbredning (svärtade områdena), norr är nedåt. Mariabranden 1759 var en stor eldsvåda som drabbade nordvästra Södermalm i Stockholm torsdagen den 19 juli 1759. Vid branden skadades Maria Magdalena kyrka svårt och cirka 300 byggnader totalförstördes. Bara några år efter Klarabranden 1751 utbröt igen en storbrand av samma omfattning i Stockholm. Elden kom lös i bagarstugan på eftermiddagen den 19 juli 1759 hos en fiskhandlare i Besvärsbacken (nuvarande Brännkyrkagatan) på Mariaberget på Södermalm. Genom en uppkommande kraftig vind spred sig elden snabbt och fortsatte hela natten.

14. Maria Magdalena kyrka Maria Magdalena kyrka

15. Urvädersgränd 3 Var åren 1770 – 1774 Carl Michael Bellmans Bostad ”Överst i huset”

17. Vanorna var dock dyrare än en oavlönad tjänsteman från en familj utan större tillgångar kunde klara, och han försökte flera gånger få en avlönad tjänst. 1763 förändrades familjesituationen: hans äldsta syster Catharina Christina gifte sig med Claes Arrhén von Kapfelman, och i mars var den alltmer skuldsatte fadern tvungen att sälja det hårt intecknade lilla Daurerska huset. Familjen hade redan 1761 flyttat till Årsta gård (senare bostad för Årstafrun Märta Helena Reenstierna), nu flyttade också fadern ut på landet, och i juni lämnade han också sin befattning med lagmans avsked, föregivandes hälsoskäl. Carl Michael fick nu skaffa egen hyresbostad. Till följd av åsamkade skulder (18 000 daler; som jämförelse hade lilla Daurerska huset värderats till 43 800 daler) och oklara affärsförbindelser tvingades Bellman fly till Norge 1763 för att undvika att sättas på gäldstuga; i alla fall har en nådeansökan därifrån diarieförts och hans vistelse där bekräftats av borgmästaren i Fredrikshald. Han anställdes 1764 i stället vid manufakturkontoret, bland annat efter att styrelsemedlemmen Anders Lissander gått i god för honom. Familjen hade då flyttat från Årsta till det mer avlägsna Visbohammar, där Carl Michael tillbringat hösten. När anställningen blev klar kunde han flytta till staden. Till en början tycks han ha bott hos Lissander, sedan flyttade han först till en lägenhet i närheten av sjön Fatburen, och 1766 till hörnet Götgatan och Ormsaltargränd (nuvarande Klevgränd). I mars 1765 dog Carl Michaels mor i lungsot. I slutet på december samma år dog också fadern. Inget arv stod att få; i dödsboet kvarstod efter försäljning av fastigheter och lösöre mer skulder än tillgångar. Även om Carl Michael borde ha tagit ansvaret för familjen som äldste manlige medlem var han inte mogen nog, och uppgiften togs istället över av svågern. Efter föräldrarnas död 1765 övergick han alltmer till dryckesvisor som "Supa klockan öfver tolv" och sedan även bibelparodier som "Gubben Noak", "Joakim uti Babylon" (om Susanna i badet) samt "Ahasverus var så mäktig".

18. Sången om Ulla Winblads hemresa från Essingen över Mälaren en sommarmorgon 1769 är en utav Bellmans mest populära visor. Sången utgavs för första gången 1790 som en del av Fredmans epistlar, Carl Michael Bellmans centrala sångsamling. Då med namn efter visans första rader Solen glimmar blank och trind. Detta är dock ett fristående skillingtryck som utgavs 1825. Ulla Winblad är en utav huvudpersonerna i Fredmans epistlar. I verkliga livet hette förebilden Maria Kristina Kjellström. Ulla Winblad beskrivs i Bellmans sånger som "nymf (prostituerad) och prästinna i Bacchi tempel". Framställningarna av Ulla Winblad varierar dock starkt. Hon beskrivs som ömsom erotisk förebild, ömsom fallen kvinna. Sången om Ulla Winblads hemresa från Hessingen är nr 48 i Fredmans epistlar. Melodin är tagen från en vid denna tid populär fransk sång.

19. Fredmans epistel nr 45: "Huruledes Mollberg lider oskyldigt på krogen Rostock" Mollberg är en figur som förekommer i Carl Michael Bellmans sånger och epistlar. Han grundar sig på en verklig person, Lars Mollberg, som kom från goda förhållanden men hans liv slutade ändå i olycka och fattigdom. Mollberg var duktig på att spela många instrument. Här ser vi Mollberg bli slagen inne på en krog och hans harpa är trasig. Krogen Rostock, eller Råstock, var ett torp tillhörande Sätra gård i stadsdelen Sätra.

20. Elis Schröderheim Född:1747-03-26 – Hovförsamlingen, Stockholms län Död:1795-08-30 – Solna församling, Stockholms län Redan i sin tidiga ungdom blev S känd för sina unika sällskapstalanger. "Man fann honom överallt angenäm, i glädjen alltid ny, full av uppfinning, ett snille även för känslans tillfredsställelse och så egen i rolighet, att på en gång alla åldrar sökte och firade honom där han var" (E S: bidr ...). Tillsammans med sin hustru, den intelligenta och frispråkiga Anna Charlotta von Stapelmohr, förde han i sin välmakts dagar ett stort hus och drog till sig gräddan av Stockholmsnoblessen, ett överdåd som effektivt bidrog till hans alltid svaga ekonomi och slutliga misär. Han begrovs i en namnlös grav på Hedvig Eleonora kyrkogård, som först 1980 ungefärligen lokaliserades och fick en sten. Bellmans vänner Johan Tobias Sergel (Sergell) Född:1740-08-28 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län Död:1814-02-26 – Klara församling, Stockholms län En höjdpunkt på ålderns höst var den gustavianska tidens sista stora händelse, avtäckningen av Gustav III:s stod på Skeppsbron 24 jan 1808. Efter många problem som följde på den delvis misslyckade gjutningen 1799 kunde till slut den högtidliga invigningen ske varvid S blev adlad samma dag. Fatalt nog glömde Gustav IV Adolf att underteckna adelsbrevet, men det konfirmerades av Karl XIII två år senare. Någon större beundran kände inte S för Gustav III:s son även om han utåt fortsatte att vara lika lojal.

21. Bellman drogs nu in i familjen Lissander; Anders Lissander var änkling, med två vuxna döttrar, Ingrid Margareta (kallad Inga) och Stina. Bellman och Inga förälskade sig i varandra, och förlovade sig också, vilket fadern möjligen tillät med tanke på att hennes ålder (hon var sex år äldre än Bellman, och ansågs ha hamnat på glasberget); Bellman kunde knappast försörja en hustru. Anders Lissander tecknade ned de verk Bellman framförde i totalt fyra volymer, varav två är bevarade. Det Lissanderska hemmet tog alltmer formen av litterär salong, med Bellman som huvudattraktion Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Han beskrivs i dessa vittnesmål som en lysande estradör, som inte bara sjöng och spelade utan också framförde sina visor som små teaterföreställningar där han ibland agerade flera personer samtidigt. Det har också talats om hans skicklighet i att härma olika röster och musikinstrument, och hans skickliga konferencierteknik. Bellman fann också en scen ute på krogarna, där han underhöll med dryckesvisor. Där tillkom också hans första mer sammanhållna parodiska diktning runt "Klubben", som parodierade de politiska klubbar som drevs av tidens politiska partier. Bellman tar i diktningen ställning för hattarna, möjligen på grund av att mössorna 1766 lagt ned Manufakturkontoret, vilket gjort såväl Bellman som hans välgörare Lissander tillfälligt arbetslösa. Bellman fick 1767 arbete på generaltulldirektionen, där han 1770 avancerade till kanslist. Tullverket

22. Lissander, Anders, f trol 1704, d 22 sept 1786 i Sthlm, Kat. Sannolikt son till trädgårdsmästaren Olof Andersson. Skrivare vid länsstyr (lantränteriet) i Gbg 20 juni 21, kammarskrivare vid krigskoll:s krigsmanshuskontor i Sthlm 9 febr 30, kassör där 11 mars 35— 18 mars 42, kamrer 1749 inköpte L fastigheten Bryggaren (Nederland) nr 8 vid Götgatan. Under hela sin stockholmstid synes han ha bott på Södermalm. L kom också att göra en insats som äldre vän o gynnare av söderbon Carl Michael Bellman. Kanske hade kontakten knutits genom dennes med L nästan jämnårige fader. Under ett för skalden kritiskt skede lyckades L 1764 placera honom i manufakturkontoret. Regelbundet upplät han sitt hem till livligt besökta tillställningar med Bellman som centralgestalt. Den då endast nittonårige Johan Gabriel Oxenstierna överväldigas i sina dagboksanteckningar av ett bellmanskt ordenskapitel hos L strax före jul 1769 — "i all min livstid ej skrattat så mycket som i kväll". L själv men speciellt hans äldsta dotter Inga Margareta blev föremål för skaldens täta poetiska hyllningar. Omkring 1770 tycks emellertid kontakterna ha avtagit efter en brytning mellan Bellman o dottern. Carl Michael Bellman Carl Michael Bellman Umgicks med Umgicks med Anders Anders Lissande Lissander r Hörnet Götgatan 7 / Klevgränd, 2011.

23. Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare. Bellman kom under kungens beskydd. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Bellman spelar luta för Gustav III Bellman spelar luta för Gustav III

24. Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades dock allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten "Mina löjen" gick till rasande angrepp mot "Sveriges Anakreon". Kellgrens attack baserades inte så mycket på innehållet som stilblandningen och den språkliga grovheten; det kunde gå för sig att sjunga dryckenskapens och kärlekens lov, men då skulle det vara i mer högstämda toner, i enlighet med den ursprunglige Anakreon. "Hans muser sig på spinnhus nära", skrev Kellgren, som beskyllde Bellman för att ha "stulit Anakreons lyra" och för att "rik i fylleri och yra, sin ådra fyllt med dubbelöl". Främst var dock angreppet ett sätt att vinna kungens gunst: Bellman var den främste hovpoeten, och Kellgren ville ta hans plats. Bellman kände sig skakad och kränkt. Möjligen kände Kellgren inte vid denna tid till de bästa av Bellmans dikter. Det är också möjligt att han fått i sin hand någon av de många oäkta Bellmanssånger som var spridda på den tiden, i synnerhet innan de äkta ännu var utgivna i bokform. I vilket fall så ändrade Kellgren sedan fullständigt uppfattning, när han fick höra Bellman själv. Johan Henric Kellgren

25. Efter att han erhållit kungens stöd fick Bellman bättre ordning på sin ständigt ansträngda ekonomi, och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757–1847). Giftermålet ägde rum i "Grönlunds hus" nummer 44 vid Drottninggatan. Per Daniel Amadeus Atterbom lärde känna henne på hennes ålders höst, och han sade att hon starkt ogillade de föreställningar som fanns om hennes man som en rumlare och drickare. Grönlund kom från en något lägre social miljö än Bellman (hon hade stundvis fått hjälpa till med familjens försörjning). Bellman hade uppvaktat med dikter sedan sommaren 1775, något som först blev känt under 1900-talet, då dikterna hittades i en avskriftsamling. Ett äktenskapsförord upprättades, trots att familjen Grönlunds ekonomi var ostadigare än Bellmans. 1777 fick också Bacchi orden åter ta upp sin verksamhet. Efter tre års äktenskap kom första barnet, Gustaf Bellman, som döptes av överhovpredikanten, sedermera ärkebiskopen Uno von Troil, och med kungaparet Gustaf III och Sofia Magdalena som faddrar. Vid andre sonens födelse fyra år senare, 1785, gjorde Bellman en anteckning i familjebibeln, där det framgår hur glad och lättad han är över att såväl barn som mor är välbehållna. Lyckan blev dock kort, för endast tre dagar efter dopet dog den knappt tvåårige Elis i smittkoppor. 8 augusti skrev Carl Michael "Vaggvisa för min son Carl", där pojken bland annat påminns om den bortgångne storebrodern, men där man också får en bild av hur det lektes i familjen: det klipps silhuetter, man bygger korthus, och man sjunger. År 1790 kom det sista barnet, Adolph Jacob Hindrich Martin Bellman. Ekonomin för den familjen var hela tiden ansträngd, och blev sämre med åren, då ingen av de vuxna tycks ha haft sinne för ekonomi. Lovisa kan möjligen ha bidragit till att förbättra inkomsterna genom sömnadsarbete, vilket egentligen ansågs otänkbart för högre ståndspersoner. 1791 ansåg de till och med att hon borde få ett fast jobb: som åldfru på Haga slott, som ännu var under uppbyggnad. Den verssupplik som då skrevs skulle senare omarbetas till "Fjäriln vingad"

26. Fotograf Kjellström, John Stockholms stadsmuseum Bellmans krogen

27. Bellman var medlem i flera ordnar, bland annat Frimurarorden. Dessa var ett viktigt tillfälle för honom att framföra sina verk. De han var mest aktiv i var dock Augustiorden, som firade minnet av Gustav III:s revolution 1772, och Par Bricole. Den senare hade tillkommit i slutet av 1770-talet på initiativ av Olof Kexél, i samarbete med Bellman och Carl Israel Hallman, som en sorts arvtagare till Bacchi orden. Detta ledde troligen till att Bellman åter började skapa ordensparodier, efter att arbetet med sådana haft uppehåll under nästan hela decenniet. En orden han dock aldrig kom med i var Utile dulci, som annars samlade de flesta av tidens författare. Bellman började i slutet på 1780-talet alltmer umgås i konstnärskretsar, och inte bara som tidigare med mindre framgångsrika författare. Han började då även odla vänskapen med bland annat Johan Tobias Sergel, Pehr Hilleström och Elias Martin. Han träffade också borgare och officerare i Kungsholmsklubben, utan att vara den som stod för underhållningen. Han umgicks också med flera kvinnor, och skrev flera verser till dem: Elisabeth Westman, Gustava Palmstedt, Helena Quiding och Anna Charlotta von Stapelmohr. År 1789 föreslog Erik Weste för musikförläggaren Olof Åhlström att denne skulle ge ut Fredmans epistlar. Arbetet kom även att involvera Bellman själv, Carl Jacob Lundström, och Kellgren, som vid det här laget ändrat sin syn på författaren, och var den som skrev förordet. Bellman hade inte kvar manuskript till epistlarna, så dessa fick uppletas på olika håll. Redaktörerna tycks ha arbetat med två eller tre förlagor till de flesta epistlar. 1791 kom Fredmans sånger ut. Titeln valdes troligen av marknadsföringsskäl, då innehållet i huvudsak inte hade med Fredman att göra, utan bestod av lite varjehanda: tidiga bibelparodier och sånger ur ordenskapitlen, dryckesvisor och pastoraler, samt rojalistiska hyllningar som "Fjäriln vingad". Däremot saknas helt religiösa texter, verssatirer och scenstycken. Bellman tycks ha varit än mindre inblandad i omarbetning av dessa texter, men har å andra sidan denna gång markerat att han även stått för en del av musiken.

28. Trots att han var både känd och uppskattad av sin samtid var Bellmans ekonomi dock aldrig särskilt stark, eftersom den nya publik som uppkommit visserligen kunde göra honom känd, men knappt livnära honom. Den äldre modellen med mecenatskap och sinekurer gällde ännu, och de som främst efterfrågade Bellman hade knappast råd med sådant. Bellman och hans familj flyttade ofta, hela tiden till sämre bostäder. Sista adressen låg i ett hus nära Gamla Kungsholmsbron i korsningen Gamla Kungsholmsbrogatan och Lilla Munklägersgatan i det numera försvunna kvarteret Braxen (nu del av Centralstationens banområde). I och med kungens död hamnade Bellman åter på obestånd. Han försökte sig på att översätta Christian Fürchtegott Gellerts fabler, vilka utkom 1793. En av översättningarna hade ursprungligen gjorts av Carl Gustaf af Leopold, och Bellman försökte förgäves få honom att skriva ett förord. Leopolds översättning framstår som den mest lyckade, då Bellman överarbetar texten så att den visserligen blir mer livfull, men också ofta nästan helt förlorar poängen. Den 11 december 1793 invaldes Bellman som ledamot nr 138 av Kungliga Musikaliska Akademien. År 1794 sattes han i arrest för en obetald fordran, så kallad bysättning, i högvaktsflygeln på Stockholms slott. Efter en tid löste några av hans vänner ut honom, men de svåra förhållandena under tiden i häktet hade dramatiskt försämrat hans redan dåliga hälsotillstånd. Bellman avled kort efter att ha släppts ur häktet, en vecka efter sin 55-årsdag, i tuberkulos. Han begravdes på S:ta Klaras kyrkogård utan gravsten. På 1840-talet skapades en gravplats på Norra begravningsplatsen i Solna. År 1851 lät Svenska Akademien resa en sten till Bellmans minne på Klara kyrkogård.

29. Carl Michael Bellman hade alltså stor konstnärlig talang. Däremot var han sämre på ekonomi. Bellman gjorde helt enkelt av med mer pengar än han tjänade. När han var i tjugoårsåldern måste flydde han undan sina fordringsägare till Norge och försattes året därpå i personlig konkurs. Bellman försörjde sig inte bara på sina dikter och epistlar. Han hade flera andra jobb vid sidan av. En period arbetade han på Riksbanken. Han var också anställd vid Manufakturkontoret och Generaltulldirektionens kansli. Bellman skrev en hyllningsdikt till kung Gustav III, efter kungens statskupp 1772. Dikten blev mycket populär. Kungen blev efter det Bellmans beskyddare, eller mecenat. Han fick lön, ett årligt underhåll, på 100 speciedaler, en tjänst som sekreterare i det nyinrättade Nummerlotteriet och han utnämndes till hovsekreterare. Under Gustav III:s tid som kung var det mycket som gick bra för Bellman. Efter mordet på Gustav III 1792 blev Carl Michael Bellmans ekonomiska svårigheter värre igen. Våren 1794 satt han i bysättningshäktet i högvaktsflygeln på Slottet. Bellman hade lånat pengar av krigsfiskalen Enoch Nobelius, men kunde inte betala tillbaka. Därför började en ny process för att sätta Bellman i konkurs igen. Carl Michael Bellman dog den 11 februari 1795. Konkursen blev klar året efter. Så slutade denna Bellmans historien