Sune Sunesson

1. Sune Sunesson Sektoriella välfärdsregimer – vad menas? Några teman i en studiegrupp

2. 1. ”Regim”-begreppet OED: ”A manner, method, or system of rule or government; a system or institution having widespread influence or prevalence. Now freq. applied disparagingly to a particular government or administration”. Exempel: Ancien régime, the aging regime of Chiang Kai Shek”. Idag i Italien säger de som är emot Berlusconi ”È regime”. I Sverige är innebörden enligt NE ganska neutral, mera som ”styrelseskick”, en stats politiska, ekonomiska, sociala organisation.

3. Esping… • Gösta Esping-Andersens typologi över välfärdsstater gjorde regimbegreppet populärt. Hans typologi försöker ringa in fyra dimensioner: • a) dekommodifiering • b) välfärdssystemets effekt på stratifiering och sociala skillnader • c) fördelningen mellan stat, marknad och familj när det gäller sociala tjänster och omsorg • d) dynamiken mellan arbetsliv och välfärdsstat, eller annorlunda uttryckt vad ger dig rättigheter i välfärdssystemet (medborgarskapshypotesen)

4. Esping forts. Espings typologi – de tre ”regimerna”, den liberala, den socialdemokratiska och den konservativ/korporativistiska presenterades sedan som ett resultat av en genomgång av vissa centrala välfärdssystem, bl.a (och inte minst) pensionssystemet. Institutionalisering och förväntningssystem anses uppehålla regimerna. Men är det inte svårt att konkret ange hur de uppehållande mekanismerna fungerar? Espings kategorier är ständiga ”bakgrundsfaktorer” i jämförande socialpolitiska studier.

5. Efter hand… • Så småningom hände det olika saker med Espings schema. Det fick kritik för att det inte tog upp alla delar av välfärdssystemet, och från feministiskt håll bl.a. för att ”dekommodifierings”-resonemangen och arbetsliv/rättighetsresonemangen byggde på antaganden om mannen som den naturlige förste-försörjaren. Ett kompletterande begrepp blev ”defamilization”. So far so good. Det användes också för att skapa analoga modellkonstruktioner, som Anttonens och Sipiläs förslag om en nordisk ”social service model” som utgick från Esping.

6. Anomali • Ivar Lødemel undersökte i början av 90-talet ”poverty regimes” och fann att vissa liberala w.r. (UK, Australien) behandlade de fattiga som gick på behovsprövad hjälp betydligt generösare och med mindre kontroll och gnidenhet än Sverige och Norge. För de fattiga här gällde mindre medborgarrätt, den medierades nämligen via arbetsmarknaden. Detta styrktes i den stora OECD-studien 1996 (Eardley m.fl.). En sektoriell regim hade alltså en logik och en institutionalisering som aldrig hade kunnat utläsas ur den ”allmänna” bilden av regimen.

7. Fler sektoriella w.r. • Bostad, utbildning, hälsa och socialförsäkring har setts som välfärdsstatens typiska åligganden. • Men undersöker vi t.ex. bostadspolitik, ”housing regimes” (Jim Kemeny) visar det sig att länder inom ramen för en viss allmän w.r. t.ex. den socialdemokratiska kan ha mycket olikartade ”housing r.” (Nyligen bekräftat av Mary Ann Stamsø,2008). Hon visar också att en sektor kan glida iväg från den förväntade regimlogiken utan att något händer med de andra, t.ex. genom ökad ”kommodifiering” mitt i den norska socialstaten.

8. Flera sektoriella w.r. • Det skulle gå att räkna upp många - ta bara de många formerna för familjepolitik, äldrevård, utbildningspolitik och hälsovårdssystem. Diane Sainsbury (2006) gjorde en mycket intressant genomgång av immigrationspolitiska w.r. i jämförelse med Espings urspr. w.r.

9. 2. • Så till nästa del. Vi har sett att sektoriella w.r. är institutionella komplex. Det går inte alltid att läsa ut vad som händer i en sektor genom att utgå från välfärdsstatens plats i Espings typologi. Vad skapar och uppehåller då en sektoriell w.r.? Och vilka effekter har variationerna i sektoriella w.r.? • Låt mig ta några exempel: pensioner och hälsovård i några östeuropeiska stater, skolsystem i Kina, pensionsreform i Danmark och Sverige och familjepolitik och ”defamilaztion”.

10. Polen, Tjeckien, Ungern och Slovenien skaffar sig ny socialpolitik • Aspalter, Kim och Park (2009) visar hur fyra östeuropeiska länder bygger upp system för pensioner och hälso/sjukvård efter övergången till kapitalism. När det gäller pensioner övergår de nästan helt till varianter av de system som rådde under trettiotalet (pay as you go-system med bestämda utfall kombinerade med fondsystem med bestämda avgifter) – ungefär som Österrike, Tyskland, Italien och Frankrike. På hälsosidan har alla fyra infört Bismarckianska försäkringssystem, precis som de andra kristdemokratiska systemen (utom Italien som har universellt system). Förklara!

11. Kina försöker införa friskolor • Barbara Schulte (2009) beskriver hur en nyliberal utbildningsideologi med de även här kända begreppen ”excellence”, ”evaluation”och dess best practicekonsulter också invaderar Kina. • Men eftersom en slags enhetlighet är ett så stort värde för kinesisk utbildningspolitik, och eftersom lagen förbjuder privata skolor, måste friskolorna ta sig fram på sidan om och med nya etiketter för sin verksamhet. Kommer det att lyckas? Kan man ”rekommodifiera” utbildning”?

12. Pensionsreformer i Norden • I en uppsats som tar upp frågan om W.R och deras föränderlighet/oföränderlighet bl.a. genom en kritisk granskning av begreppet ”path dependence” (vad är den mekanism som gör att man håller sig på the path?) visar Green-Pedersen och Lindbom (2006) att pay-as-you go pensionssystem och avkastnings/fonderingsknutna system förekommer i blandad kompott i de Espingska systemen. Sverige, USA och Tyskland har PAYGO, medan Danmark, Nederländerna och Nya Zealand har fondsystem. • De visar också på a) en möjlig förklarande stiguppehållande mekanism ; b) hur man ändå inom ramen för en oföränderlighet i stort kan åstadkomma politiska kompromisser i delar av systemet.

13. Min gamla käpphäst - familjepolitiken • När jag ska undervisa kineser, i Kina eller via internet eller när jag ska tilldelas examination på uppsatser i olika gemensamma kurser är det alltid familjepolitik jag åker på, sedan jag en gång höll en föreläsning på det temat. • Jag ska visa några ”slides” från de föreläsningarna.

14. Rauch’s study of service regimes (2007) • Dietmar Rauch defines defamilialization as the “..the degree to which individual adults can uphold a socially accepted standard of living, independently of family relations” as we have seen. • He gathers data on service guarantees, admission restrictions, co-payments, coverage and intensity in Denmark (DK), Germany (D), Norway (N), France (F), The Netherlands (NL) and Sweden (S).

15. Rauch’s study, his original table • Universalism and Defamilialization

16. Measuring the dimensions… • Universalism is measured by the rights to services, the lack of institutional hurdles and the coverage of the distribution of services • Defamilialization is a combination of coverage and the actual intensity of the service for the user

17. Universalism

18. Coverage/intensity of elderly care and childcare =defamilialization

19. A different perspective? • Clare Bambra (2007) challenges the definition of defamilialization used here. She wants a measure of the actual emancipation of women from familistic dependence. • “Relative female economic activity rate”, “per cent compensation for maternity leave”, “duration of compensated maternity leave” and “female wage as % of male wage” are the measures. • What do you say about that? • Her results: Completely different from Rauch’s.

20. Rausch, Bambra – vad betyder det? • Den stora poängen i det här sammanhanget är, att det visar sig att idén om en Espingtrogen ”social service model” inte håller. I stället visar det sig att inom ramen för en stor satsning på arbete-barn-familj finns det flera varianter. Demograferna visar också att formerna, ”regimerna” får stora konsekvenser för fertilitetsutfall m.m.

21. Vart vill jag då komma med allt detta… • Några frågor att undersöka, alltså: • a) regimbegreppet – vad kan det egentligen användas till mer än typologier • b) hur uppstår ”regimer”? • c) hur förstår vi deras seghet, deras path dependency, eller överdriver vi detta… • d) hur undersöker vi och jämför utfall?

22. Kanske till helt andra modeller • Francis Castles (Castles and Obinger, 2007) återgår till den förkättrade ”public expenditure”- analysen • Med hjälp av OECD:s förbättrade data kan han jämföra netto- utdräkterna och bruttoutdräkterna och visa hur nettotalen fördelas efter logiker som helt strider mot de som gäller för bruttotalen. Det blir politik och skatter som blir de centrala drivkrafterna, de andra modellresonemangen kommer i bakgrunden