1 / 14

G r forskningen n gon skillnad

Magnus Tideman H

latona
Download Presentation

G r forskningen n gon skillnad

An Image/Link below is provided (as is) to download presentation Download Policy: Content on the Website is provided to you AS IS for your information and personal use and may not be sold / licensed / shared on other websites without getting consent from its author. Content is provided to you AS IS for your information and personal use only. Download presentation by click this link. While downloading, if for some reason you are not able to download a presentation, the publisher may have deleted the file from their server. During download, if you can't get a presentation, the file might be deleted by the publisher.

E N D

Presentation Transcript


    1. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Gör forskningen någon skillnad? - En forskares erfarenheter av reaktioner på en oväntad särskoleökning Tack för inbjudan att föreläsa här idag om en fråga som engagerat mig i mer än 10 år En kort personlig presentation: Socionom, fil dr och docent. Verksam på Högskolan i Halmstad. Projektledare kommunaliseringen i början av 1990-talet Forskningsintresserad av reformens konsekvenser för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning I samband med uppföljning av kommunaliseringens effekter stötte jag på det fenomen som är denna förmiddags utgångspunkt: den oväntade särskoleökningenTack för inbjudan att föreläsa här idag om en fråga som engagerat mig i mer än 10 år En kort personlig presentation: Socionom, fil dr och docent. Verksam på Högskolan i Halmstad. Projektledare kommunaliseringen i början av 1990-talet Forskningsintresserad av reformens konsekvenser för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning I samband med uppföljning av kommunaliseringens effekter stötte jag på det fenomen som är denna förmiddags utgångspunkt: den oväntade särskoleökningen

    2. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Ny handikappideologi 1970-talet Normaliseringsprincipen – rätt till likvärdiga levnadsvillkor Integreringsprincipen – leva tillsammans med andra En mycket kort och summerisk bakgrund kan utgå från den nya handikappideologi som på allvar tog form på 1970 –talet Principen om normalisering formuleras och får genomslag i tänkande och politiska dokument Kompletteras av principen om integreringEn mycket kort och summerisk bakgrund kan utgå från den nya handikappideologi som på allvar tog form på 1970 –talet Principen om normalisering formuleras och får genomslag i tänkande och politiska dokument Kompletteras av principen om integrering

    3. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad ”En skola för alla” uttryckt i Salamancadeklarationen …alla barn, när helst så är möjligt, skall undervisas tillsammans, oberoende av eventuella svårig-heter eller inbördes svårigheter eller inbördes skillnader. Att sända barn till särskilda skolor eller att sammanföra dem i specialklasser eller avdelningar inom en viss skola på varaktig basis bör vara en undantags- lösning. Den nya handikappideologin sammanfattas i början på 1980-talet i ”Ett samhälle för alla” och på utbildningens område blir ”En skola för alla” målet att sträva mot. Jag skulle kunna hålla på hela förmiddagen och visa citat från olika internationella och nationella styrdokument som handlar om ”en skola för alla”. Ett enda exempel är Salamanca deklarationen som Sverige ställt sig bakom – läs upp Ambitionen med skola för alla inbegriper alltså även barn och unga med utvecklingsstörning eller autism. På 1980 tillsätts en särskolekommitté som utreder frågan om särskolans framtid. Särskolan som ska te emot elever som pga utvecklingsstörning inte bedöms kunna nå upp till grundskolans mål och som då drevs i landstingens regiDen nya handikappideologin sammanfattas i början på 1980-talet i ”Ett samhälle för alla” och på utbildningens område blir ”En skola för alla” målet att sträva mot. Jag skulle kunna hålla på hela förmiddagen och visa citat från olika internationella och nationella styrdokument som handlar om ”en skola för alla”. Ett enda exempel är Salamanca deklarationen som Sverige ställt sig bakom – läs upp Ambitionen med skola för alla inbegriper alltså även barn och unga med utvecklingsstörning eller autism. På 1980 tillsätts en särskolekommitté som utreder frågan om särskolans framtid. Särskolan som ska te emot elever som pga utvecklingsstörning inte bedöms kunna nå upp till grundskolans mål och som då drevs i landstingens regi

    4. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Kommunaliseringen Huvudmannaskapet ett hinder Förväntan om minskat elevantal i särskolan och steg mot ”en skola för alla” Fler i särskolan istället för färre + 106 % i obligatoriska och + 79 % frivilliga särskolan under en tolvårs-period Särskolekommittén identifierar huvudmannaskapet som ett hinder för att förverkliga ideérna om normalisering, integrering och en skola för lla Av tradition och som ett arv från en tid då utvecklingsstörning sågs som en slags kronisk sjukdom har landstingen varit ansvariga för särskolan. Nu föreslås ett kommunalt huvudmannaskap för särskolan (vilket genomförs från 1991 tom 1995) och i samband med det diskuteras särskolans utveckling Alla är då överens om att kommunaliseringen kommer att innebära ett minskat elevantal, ett steg på vägen mot ”en skola för alla”. Enda riktiga diskussionen handlar om hur snabbt särskolan ska reduceras, ska det ta 5, 10 eller 15 år innan alla elever med lindrig utvecklingsstörning tillhör den vanliga grundskolan och kvar i särskolan kommer bara de mest gravt funktionshindrade eleverna att finnas. Istället för färre visar det sig fler, och inte bara en och annan utan en kraftig ökning. + 106 % på 12 år i den obligatoriska särskolan + 79 % i gymnasiesärskolan Från 1968 till 1990 i princip samma andel av det totala elevantalet i särskolan, under 90-talet steg från 0,6% till drygt 1,4 % I princip i alla kommuner men med stora lokala variationer. Göteborg tex betydligt mer än genomsnittet + 148 %, Örebro minskade under samma period (en 8-års period) med 4 %. Denna variation har Karin Wahlström på Skolverket nyligen presenterat en analys av. Detta väckte mitt forskningsintresse: varför ökar elevantalet i särskolan? Varför blir det en ökning istället för en minskning, tvärtemot det som alla förväntar sig? Mitt intresse fokuserade på orsaker och konsekvenser av särskoleökningen. Genomförde studier baserade på statistik från kommuner och intervjuer med föräldrar till en del av de nya särskoleeleverna, de som var individuellt integrerade. Resulterade i en mångfald av orsaker som jag bara helt kort ska nämna något om.Särskolekommittén identifierar huvudmannaskapet som ett hinder för att förverkliga ideérna om normalisering, integrering och en skola för lla Av tradition och som ett arv från en tid då utvecklingsstörning sågs som en slags kronisk sjukdom har landstingen varit ansvariga för särskolan. Nu föreslås ett kommunalt huvudmannaskap för särskolan (vilket genomförs från 1991 tom 1995) och i samband med det diskuteras särskolans utveckling Alla är då överens om att kommunaliseringen kommer att innebära ett minskat elevantal, ett steg på vägen mot ”en skola för alla”. Enda riktiga diskussionen handlar om hur snabbt särskolan ska reduceras, ska det ta 5, 10 eller 15 år innan alla elever med lindrig utvecklingsstörning tillhör den vanliga grundskolan och kvar i särskolan kommer bara de mest gravt funktionshindrade eleverna att finnas. Istället för färre visar det sig fler, och inte bara en och annan utan en kraftig ökning. + 106 % på 12 år i den obligatoriska särskolan + 79 % i gymnasiesärskolan Från 1968 till 1990 i princip samma andel av det totala elevantalet i särskolan, under 90-talet steg från 0,6% till drygt 1,4 % I princip i alla kommuner men med stora lokala variationer. Göteborg tex betydligt mer än genomsnittet + 148 %, Örebro minskade under samma period (en 8-års period) med 4 %. Denna variation har Karin Wahlström på Skolverket nyligen presenterat en analys av. Detta väckte mitt forskningsintresse: varför ökar elevantalet i särskolan? Varför blir det en ökning istället för en minskning, tvärtemot det som alla förväntar sig? Mitt intresse fokuserade på orsaker och konsekvenser av särskoleökningen. Genomförde studier baserade på statistik från kommuner och intervjuer med föräldrar till en del av de nya särskoleeleverna, de som var individuellt integrerade. Resulterade i en mångfald av orsaker som jag bara helt kort ska nämna något om.

    5. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Mångfald av orsaker Mer teoretiskt inriktad skola Nytt betygssystem Individualiserad pedagogik Resultatenhets-tänkande Bristande utredningar Ökad tillgänglighet Bättre diagnostik Annan etnisk bakgrund? Skolledare som ”gatekeepers” Kategorisering för resurser Grundskolans nedskärningar Denna föreläsning ska inte handla om särskoleökningen som sådan och dess orsaker och konsekvenser men jag vill peka på att det naturligtvis är en mångfald av orsaker. Sammanställning av empiriskt grundade och analytiskt grundande orsaksfaktorer Kort om varje punkt….. I min analys blir den viktigaste faktorn den sista – dvs ekonomiska skäl för vilket mycket talar som tex att det visade sig vara mycket vanligt att elever som gått i grundskolan och haft specialpedagogiska stöd fick detta minskat eller borttaget i samband med nedskärningarna och sedan via inskrivningen i särskolan som sk individuellt integrerade elever fick tillbaks samma stöd som haft tidigare men nu betalt av en annan av kommunen resultatenheter (särskolan) I detta sammanháng också peka på en av de minst diskuterade men på sitt sätt en av de mest upprörande konsekvensen av särskoleökningen. Fler elever i särskolan men inte mer resurser. Fler som ska dela på lika mycket pengar, drabbar de mest funktionshindrade och de som har allra svårast att föra sin egen talan i form av minska lärartäthet, större grupper etcDenna föreläsning ska inte handla om särskoleökningen som sådan och dess orsaker och konsekvenser men jag vill peka på att det naturligtvis är en mångfald av orsaker. Sammanställning av empiriskt grundade och analytiskt grundande orsaksfaktorer Kort om varje punkt….. I min analys blir den viktigaste faktorn den sista – dvs ekonomiska skäl för vilket mycket talar som tex att det visade sig vara mycket vanligt att elever som gått i grundskolan och haft specialpedagogiska stöd fick detta minskat eller borttaget i samband med nedskärningarna och sedan via inskrivningen i särskolan som sk individuellt integrerade elever fick tillbaks samma stöd som haft tidigare men nu betalt av en annan av kommunen resultatenheter (särskolan) I detta sammanháng också peka på en av de minst diskuterade men på sitt sätt en av de mest upprörande konsekvensen av särskoleökningen. Fler elever i särskolan men inte mer resurser. Fler som ska dela på lika mycket pengar, drabbar de mest funktionshindrade och de som har allra svårast att föra sin egen talan i form av minska lärartäthet, större grupper etc

    6. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Reaktioner på ökningen som sådan och analysen av möjliga orsaker DN-debatt = medial uppmärksamhet Huvudsakligen starkt motstånd: - Det sker ingen påtaglig ökning - Om det ökar så handlar det inte om annat än att det finns fler elever som tillhör särskolans personkrets Obekväm forskning Uppmärksammade ökningen i rapport om kommunaliseringens första år och genom en artikel på DN-debatt. DN-artikeln ledde till massmedial uppmärksamhet med Rapport och Aktuelltinslag, debatt med dåvarande skolministern i TV-soffa, medverkan i flera P1-program etc. Ofta journalistiskt hårt polariserade diskussioner där det var svårt att få utrymme för mer nyanserade och komplexa orsaks- och konsekvensanalyser. Mötte ett starkt motstånd mot såväl att det verkligen skedde en ökning som mot varje försök till att förstå eller diskutera varför det ökade. De som vidgick att de fanns en ökning argumenterade för att i så fall hade en naturlig förklaring i att gruppen som tillhör särskolan ökat i omfattning. Det var dock mycket svårt att hitta stöd för att ökningen hängde samman med att andelen elever med utvecklingsstörning hade ökat. Jag mötte enstaka politiker, forskare, skolpersonal och föräldrar som gav stöd och var beredda att diskutera men för de flesta berörda var detta något obekvämt och väckte motstånd. Mest motstånd mötte jag på hemmaplan bland skolpolitiker och tjänstemän. Däremot blev jag inbjuden att prata om det på andra håll i landet. Uppmärksammade ökningen i rapport om kommunaliseringens första år och genom en artikel på DN-debatt. DN-artikeln ledde till massmedial uppmärksamhet med Rapport och Aktuelltinslag, debatt med dåvarande skolministern i TV-soffa, medverkan i flera P1-program etc. Ofta journalistiskt hårt polariserade diskussioner där det var svårt att få utrymme för mer nyanserade och komplexa orsaks- och konsekvensanalyser. Mötte ett starkt motstånd mot såväl att det verkligen skedde en ökning som mot varje försök till att förstå eller diskutera varför det ökade. De som vidgick att de fanns en ökning argumenterade för att i så fall hade en naturlig förklaring i att gruppen som tillhör särskolan ökat i omfattning. Det var dock mycket svårt att hitta stöd för att ökningen hängde samman med att andelen elever med utvecklingsstörning hade ökat. Jag mötte enstaka politiker, forskare, skolpersonal och föräldrar som gav stöd och var beredda att diskutera men för de flesta berörda var detta något obekvämt och väckte motstånd. Mest motstånd mötte jag på hemmaplan bland skolpolitiker och tjänstemän. Däremot blev jag inbjuden att prata om det på andra håll i landet.

    7. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Känslig fråga för flera Särskolans existens Grundskolans behov av sortering Skolledare som hävdar noggrann prövning Särskolan hittar sina elever Undvika debatt om elever i skolsvårigheter Splittrad handikapprörelse Smutskastning av särskolan För mig var det en överraskning att särskoleökningen visade sig vara en så känslig fråga – både politiskt och för verksamheten. Jag mötte t ex särskolepersonal som såg hot mot särskolans existens i den diskussion som fanns om särskolans avskaffande som egen skolform och som välkomnade ökningen men som inte ville diskutera orsaker. Jag mötte lärare i grundskolan som tyckte det var utmärkt att ”svaga” elever försvann till särskolan. De hörde inte hemma i grundskolan och var svåra att undervisa. Jag mötte skolledare som försvarade sina beslut om särskoleinskrivning och att besluten alltid vara noggrant underbyggda trots att en orsaksförklaring handlade om att det saknas bra beslutsunderlag i form av ofullständiga utredningar eller inga alls. Jag mötte representanter för medicin och psykologi som tyckte att det var förmätet att överhuvudtaget ifrågasätta eller för andra att diskutera deras bedömningar, men framförallt att det var pseudodebatt eftersom det inte kunde vara annat än bra att tillhöra särskolan och att särskolan äntligen började hitta de elever den alltid skulle haft. Jag mötte kommunala politiker som värjde sig för en debatt om elever i skolsvårigheter eftersom det var lätt att bli betraktad som någon som ”vill de svaga illa” om man motsätter sig diagnoser, kategoriseringar eller särskilda lösningar som särskolan. Och jag mötte en splittrad handikapporganisation (FUB) där debatten om särskolans framtid var känslig där det både fanns förespråkare för en utökad särskola och för de som ville avskaffa särskolan. För en del framförallt föräldrar till särskolelever var debatten ovälkommen eftersom den ansågs smutskasta särskolan genom att särskoletillhörighet ifrågasattesFör mig var det en överraskning att särskoleökningen visade sig vara en så känslig fråga – både politiskt och för verksamheten. Jag mötte t ex särskolepersonal som såg hot mot särskolans existens i den diskussion som fanns om särskolans avskaffande som egen skolform och som välkomnade ökningen men som inte ville diskutera orsaker. Jag mötte lärare i grundskolan som tyckte det var utmärkt att ”svaga” elever försvann till särskolan. De hörde inte hemma i grundskolan och var svåra att undervisa. Jag mötte skolledare som försvarade sina beslut om särskoleinskrivning och att besluten alltid vara noggrant underbyggda trots att en orsaksförklaring handlade om att det saknas bra beslutsunderlag i form av ofullständiga utredningar eller inga alls. Jag mötte representanter för medicin och psykologi som tyckte att det var förmätet att överhuvudtaget ifrågasätta eller för andra att diskutera deras bedömningar, men framförallt att det var pseudodebatt eftersom det inte kunde vara annat än bra att tillhöra särskolan och att särskolan äntligen började hitta de elever den alltid skulle haft. Jag mötte kommunala politiker som värjde sig för en debatt om elever i skolsvårigheter eftersom det var lätt att bli betraktad som någon som ”vill de svaga illa” om man motsätter sig diagnoser, kategoriseringar eller särskilda lösningar som särskolan. Och jag mötte en splittrad handikapporganisation (FUB) där debatten om särskolans framtid var känslig där det både fanns förespråkare för en utökad särskola och för de som ville avskaffa särskolan. För en del framförallt föräldrar till särskolelever var debatten ovälkommen eftersom den ansågs smutskasta särskolan genom att särskoletillhörighet ifrågasattes

    8. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Men också Föräldrar, lärare och skolledare som instämde och välkomnade debatten Erfarenheter av ökad sortering i skolan Val utan realistiska alternativ Elever som inte hörde hemma i särskolan

    9. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Ambivalens.. Välvilja och medkänsla Förakt för svaghet Som forskare är det, enligt mitt sätt att se det, mitt ansvar att försöka ta reda på, dokumentera och analysera, rapportera (och då inte bara till den akademiska världen). Särskilt gäller detta när det händer saker som går på tvärs med det som alla förväntar sig och med de politiska ambitionerna är den kritiskt granskande forskningen viktig. Jag kunde inte, när jag först presenterade och diskuterade särskoleökningen, förutse hur mycket ifrågasättande och motstånd jag skulle möta men inte heller hur många enskilda föräldrar och lärare och skolledare som genom åren visat uppskattning genom 100-tals brev och telefonsamtal. Den press motståndet och ifrågasättandet innebar både sporre och svårigheter. Fortsatte att intressera mig för frågan – ny studie. Intervjuade föräldrar till en del av de nya särskoleeleverna, de som var sk individuellt integrerade. Det resulterade i ny rapport och nya artiklar. Ett huvudresultat var att föräldrarna motvilligt gått med (”frivilligt”) på särskoleinskrivning eftersom det inte fanns alternativ. Problematiken tydliggjorde att det inte första hand handlade om särskolan utan om grundskolans bristande förmåga pga framförallt bristande resurser. Ny massmedial uppmärksamhet (tidningar, TV, radio) och återigen en kombination av misstänksamhet/ifrågasättande och inslag av uppskattning och stöd. Efter några år kom andra studier (bla Skolverkets) som i stort (men inte fullt ut!) bekräftade min analys. Då först upplevde jag ett visst mått av erkännande av att frågan var riktigt viktig och att mina resultat/analyser var tillräckligt trovärdiga för att seriöst diskuteras. Ett sätt att se på de starka känslor som utan tvekan ett ifrågasättande av särskoleökningen väckte är att koppla det till att frågor om funktionshinder väcker vår ambivalens. Å ena sidan finns välvilja och medkänsla å andra sidan vårt djupt rotade historiskt och kulturellt betingade förakt för svaghet (Ofstad). Ambivalens tar sig uttryck i att vi vill ge hjälp och stöd till de som vi uppfattar som ”svaga” och utsatta grupper men vi hyser samtidigt ett avståndstagande eftersom funktionshinder/handikapp, och då särskilt intellektuella sådana i vår kultur, är något oönskat som innebär att vi väljer segregerade lösningar för den hjälpen. Detta med vår ambivalens kan också kopplas till olika synsätt på handikapp. Som forskare är det, enligt mitt sätt att se det, mitt ansvar att försöka ta reda på, dokumentera och analysera, rapportera (och då inte bara till den akademiska världen). Särskilt gäller detta när det händer saker som går på tvärs med det som alla förväntar sig och med de politiska ambitionerna är den kritiskt granskande forskningen viktig. Jag kunde inte, när jag först presenterade och diskuterade särskoleökningen, förutse hur mycket ifrågasättande och motstånd jag skulle möta men inte heller hur många enskilda föräldrar och lärare och skolledare som genom åren visat uppskattning genom 100-tals brev och telefonsamtal. Den press motståndet och ifrågasättandet innebar både sporre och svårigheter. Fortsatte att intressera mig för frågan – ny studie. Intervjuade föräldrar till en del av de nya särskoleeleverna, de som var sk individuellt integrerade. Det resulterade i ny rapport och nya artiklar. Ett huvudresultat var att föräldrarna motvilligt gått med (”frivilligt”) på särskoleinskrivning eftersom det inte fanns alternativ. Problematiken tydliggjorde att det inte första hand handlade om särskolan utan om grundskolans bristande förmåga pga framförallt bristande resurser. Ny massmedial uppmärksamhet (tidningar, TV, radio) och återigen en kombination av misstänksamhet/ifrågasättande och inslag av uppskattning och stöd. Efter några år kom andra studier (bla Skolverkets) som i stort (men inte fullt ut!) bekräftade min analys. Då först upplevde jag ett visst mått av erkännande av att frågan var riktigt viktig och att mina resultat/analyser var tillräckligt trovärdiga för att seriöst diskuteras. Ett sätt att se på de starka känslor som utan tvekan ett ifrågasättande av särskoleökningen väckte är att koppla det till att frågor om funktionshinder väcker vår ambivalens. Å ena sidan finns välvilja och medkänsla å andra sidan vårt djupt rotade historiskt och kulturellt betingade förakt för svaghet (Ofstad). Ambivalens tar sig uttryck i att vi vill ge hjälp och stöd till de som vi uppfattar som ”svaga” och utsatta grupper men vi hyser samtidigt ett avståndstagande eftersom funktionshinder/handikapp, och då särskilt intellektuella sådana i vår kultur, är något oönskat som innebär att vi väljer segregerade lösningar för den hjälpen. Detta med vår ambivalens kan också kopplas till olika synsätt på handikapp.

    10. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Synsätt på handikapp Medicinsk/individuell modell Diagnos – behandling – ”normal funktion” Social modell Samhällets förtryck skapar handikapp Relativ modell Handikapp skapas i mötet mellan en individ med funktionsnedsättning och en icke-anpassad omgivning/miljö Kort om olika grundläggande synsätt på handikapp. 3 olika synsätt som förekommer parallellt De barn som börjar grundskolan på vanligt sätt blir genom mottagandet i särskolan en del av det som vi i vardagligt tal benämner gruppen handikappade. Genom tillhörighet till särskolans personkrets räknas de därmed i statistiken som ”handikappade”/funktionshindrade . Det finns olika sätt att se på vad handikapp är och hur det definieras och uppstår. I huvudsak kan det sägas förekomma tre alternativa synsätt eller modeller på handikapp. Den förstnämnda modellen tar sin utgångspunkt i den enskilda individen och jämför den enskilde med det normalt förväntade. Den enskilde som inte kan uppnå det normala, t ex i fråga om intellektuella eller fysiska prestationer, betraktas som handikappad. När någon avviker från normaliteten ses det som en sjukdom, vilken kräver diagnos och behandling. Den medicinska modellen riktar uppmärksamheten mot den enskildes tillkortakommanden och de insatser och service som kan kompensera individuella brister, den enskilde ska göras så normal som möjligt. Handikapp ses i detta perspektiv främst som en individuell egenskap. Känner igen sjukdomstänkandet, någon är sjuk, ska diagnosticeras, behandlas för att bli frisk. Den sociala modellen ändrar perspektivet från den enskilde till samhället. I denna modell är det samhället som förtrycker och exkluderar människor med svårigheter eller funktionshinder. Utgångspunkten är att det i samhället alltid finns individer med olika förutsättningar och förmågor men att samhället inte tar hänsyn till människors olikheter. Det är genom omgivningens fysiska och attitydmässiga miljö som barriärer skapas så att personer med funktionshinder inte får möjlighet att delta i samhällslivet på samma sätt som andra. Handikapp är i detta perspektiv inget individuellt fenomen utan något samhället skapar. Utifrån dessa synsätt på handikapp kan man analysera beskriva orsakerna till den ökade inskrivningen i särskolan. Särskoleinskrivningen är ett uttryck för att ett enskilt barn inte klarar de normala kraven i skolan. Inskrivningen i särskolan blir en naturlig följd av bristande individuella egenskaper och förmågor. Inskrivningen i särskolan är ett uttryck för skolsystemets bristande resurser och bristande förmåga att kunna ge alla elever med behov av stöd den hjälp de behöver. Det miljörelaterade handikappbegreppet kan ses som en ytterligare modell för syn på handikapp och positionerar sig som jag ser det mellan de individbaserade och de samhällsskapade synsätten. Handikapp ses då som ett relativt fenomen där det är i mötet mellan den enskilde och omgivningen som handikapp kan uppstå. Individens förmåga eller brist på förmåga till följd av funktionshinder kan i relation till de miljökrav som individen ställs inför leda till handikapp. Detta innebär att den omgivande miljön (fysiskt, socialt och psykologiskt) avgör om en person i en viss situation är handikappad eller inte. Samma funktionsnedsättning kan i en annan miljö/situation vara icke-handikappande. Härigenom flyttas handikappet från att bara avse den enskilda individen eller att bara lasta samhället till att betona relationen individ – samhälle. Det miljörelativa handikappbegreppet översatt till den här aktuella frågan innebär att det handlar om barn och unga som har någon form av intellektuell funktionsnedsättning och som möter en miljön i form av att grundskolan som inte är anpassade efter dessa elevers behov, då blir alltså relationen mellan den enskilde och skolan något som skapar handikapp. Grundskolan klarar inte att ge alla elever tillräcklig hjälp utan särskolan måste kopplas in för att resurser ska frigöras. Jag menar att tillgången på resurser i form av kompetens, personal och pengar är i grunden avgörande för hur många elever som sorteras från grundskolan till särskolan. Det tillsammans med faktorer som teoretisk inriktning etc pekar tydligt på att förklaringar inte bara kan sökas hos individen. Handikappet konstrueras av individens förmåga i relation till de krav som skolan ställer, vilka i sin tur är avhängiga av vilka resurser skolan har. Med bristande resurser blir individens svårigheter tydligare och de individuella faktorerna och förklaringsmodellerna till skolproblemen tenderar att tillta. Olika sätt att organisera undervisningen. Bara för att man är fler personal så betyder ju inte det att man har ett inkluderande undervisningssätt. Individuell syn (kategorisk) tolkar ökningen som att särskolan (äntligen) börjar hitta alla de elever den borde hittat tidigare (slutsatsen är att vi gör rätt - vi behöver inte ändra på något) Mer relativt synsätt ställer krav på förändring av miljön/skolan (och inte i första hand av särskolan utan av den vanliga skolan). Ur ett relativt perspektiv söker man förstå ökningen utifrån ett bredare perspektiv där även de förutsättningar som erbjuds utgör en viktig förklaring Höjer blicken från individens svårigheter till samspelet mellan individ och miljö.Kort om olika grundläggande synsätt på handikapp. 3 olika synsätt som förekommer parallellt De barn som börjar grundskolan på vanligt sätt blir genom mottagandet i särskolan en del av det som vi i vardagligt tal benämner gruppen handikappade. Genom tillhörighet till särskolans personkrets räknas de därmed i statistiken som ”handikappade”/funktionshindrade . Det finns olika sätt att se på vad handikapp är och hur det definieras och uppstår. I huvudsak kan det sägas förekomma tre alternativa synsätt eller modeller på handikapp. Den förstnämnda modellen tar sin utgångspunkt i den enskilda individen och jämför den enskilde med det normalt förväntade. Den enskilde som inte kan uppnå det normala, t ex i fråga om intellektuella eller fysiska prestationer, betraktas som handikappad. När någon avviker från normaliteten ses det som en sjukdom, vilken kräver diagnos och behandling. Den medicinska modellen riktar uppmärksamheten mot den enskildes tillkortakommanden och de insatser och service som kan kompensera individuella brister, den enskilde ska göras så normal som möjligt. Handikapp ses i detta perspektiv främst som en individuell egenskap. Känner igen sjukdomstänkandet, någon är sjuk, ska diagnosticeras, behandlas för att bli frisk. Den sociala modellen ändrar perspektivet från den enskilde till samhället. I denna modell är det samhället som förtrycker och exkluderar människor med svårigheter eller funktionshinder. Utgångspunkten är att det i samhället alltid finns individer med olika förutsättningar och förmågor men att samhället inte tar hänsyn till människors olikheter. Det är genom omgivningens fysiska och attitydmässiga miljö som barriärer skapas så att personer med funktionshinder inte får möjlighet att delta i samhällslivet på samma sätt som andra. Handikapp är i detta perspektiv inget individuellt fenomen utan något samhället skapar. Utifrån dessa synsätt på handikapp kan man analysera beskriva orsakerna till den ökade inskrivningen i särskolan. Särskoleinskrivningen är ett uttryck för att ett enskilt barn inte klarar de normala kraven i skolan. Inskrivningen i särskolan blir en naturlig följd av bristande individuella egenskaper och förmågor. Inskrivningen i särskolan är ett uttryck för skolsystemets bristande resurser och bristande förmåga att kunna ge alla elever med behov av stöd den hjälp de behöver. Det miljörelaterade handikappbegreppet kan ses som en ytterligare modell för syn på handikapp och positionerar sig som jag ser det mellan de individbaserade och de samhällsskapade synsätten. Handikapp ses då som ett relativt fenomen där det är i mötet mellan den enskilde och omgivningen som handikapp kan uppstå. Individens förmåga eller brist på förmåga till följd av funktionshinder kan i relation till de miljökrav som individen ställs inför leda till handikapp. Detta innebär att den omgivande miljön (fysiskt, socialt och psykologiskt) avgör om en person i en viss situation är handikappad eller inte. Samma funktionsnedsättning kan i en annan miljö/situation vara icke-handikappande. Härigenom flyttas handikappet från att bara avse den enskilda individen eller att bara lasta samhället till att betona relationen individ – samhälle. Det miljörelativa handikappbegreppet översatt till den här aktuella frågan innebär att det handlar om barn och unga som har någon form av intellektuell funktionsnedsättning och som möter en miljön i form av att grundskolan som inte är anpassade efter dessa elevers behov, då blir alltså relationen mellan den enskilde och skolan något som skapar handikapp. Grundskolan klarar inte att ge alla elever tillräcklig hjälp utan särskolan måste kopplas in för att resurser ska frigöras. Jag menar att tillgången på resurser i form av kompetens, personal och pengar är i grunden avgörande för hur många elever som sorteras från grundskolan till särskolan. Det tillsammans med faktorer som teoretisk inriktning etc pekar tydligt på att förklaringar inte bara kan sökas hos individen. Handikappet konstrueras av individens förmåga i relation till de krav som skolan ställer, vilka i sin tur är avhängiga av vilka resurser skolan har. Med bristande resurser blir individens svårigheter tydligare och de individuella faktorerna och förklaringsmodellerna till skolproblemen tenderar att tillta. Olika sätt att organisera undervisningen. Bara för att man är fler personal så betyder ju inte det att man har ett inkluderande undervisningssätt. Individuell syn (kategorisk) tolkar ökningen som att särskolan (äntligen) börjar hitta alla de elever den borde hittat tidigare (slutsatsen är att vi gör rätt - vi behöver inte ändra på något) Mer relativt synsätt ställer krav på förändring av miljön/skolan (och inte i första hand av särskolan utan av den vanliga skolan). Ur ett relativt perspektiv söker man förstå ökningen utifrån ett bredare perspektiv där även de förutsättningar som erbjuds utgör en viktig förklaring Höjer blicken från individens svårigheter till samspelet mellan individ och miljö.

    11. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Genomslag? Massmedialt, konferenser, studiedagar, nya rekommendationer om utredning och bedömning av mottagande… Men inte nationell politisk handling som tar tag i det som är de huvudsakliga orsakerna 22 % ökning av efterfrågan på daglig verksamhet enligt LSS de senaste två åren Konsekvenser för individerna??? Visst har forskningen kring särskoleökningen fått visst genomslag tex massmedialt, konferenser, studiedagar, avhandling, Carlbeckkommittén och tror jag bidragit något till att Skolverket tog fram rekommendationer för utredning inför särskolebeslut. Vill i detta sammanhang också nämna att detta är en diskussion även bland psykologer där man bl.a uppmärksammat att man från skolor närmast vädjat om att bedömningarna skall visa att intelligenskvoten är under 70. Man uppmärksammar alltså att man blir anlitade för att genom diagnosen skapa resurser till det stöd som eleven har rätt till. Detta är något som mött diskussioner och motstånd även bland psykologer. Glad över det men det är viktigt att understryka att det inte lett till nationella politiska försök att på allvar ta itu med orsaker eller konsekvenser av utvecklingen. Dvs genomslaget kan beskrivas som viss debatt och något förändrade rutiner men inte några allvarliga försök att förändra de grundläggande faktorerna. Och en del mer långsiktiga konsekvenser och effekterna ser vi idag (tex +22 % efterfrågan på daglig verksamhet enligt LSS de senaste 2 åren). Den allra viktigaste frågan återstår det mycket kunskapsproduktion kring innan vi kan besvara – vilka konsekvenser har det individernas vuxenliv? Ny konferens om diagnosers och kategoriseringars effekter för enskilda och för samhället… Visst har forskningen kring särskoleökningen fått visst genomslag tex massmedialt, konferenser, studiedagar, avhandling, Carlbeckkommittén och tror jag bidragit något till att Skolverket tog fram rekommendationer för utredning inför särskolebeslut. Vill i detta sammanhang också nämna att detta är en diskussion även bland psykologer där man bl.a uppmärksammat att man från skolor närmast vädjat om att bedömningarna skall visa att intelligenskvoten är under 70. Man uppmärksammar alltså att man blir anlitade för att genom diagnosen skapa resurser till det stöd som eleven har rätt till. Detta är något som mött diskussioner och motstånd även bland psykologer. Glad över det men det är viktigt att understryka att det inte lett till nationella politiska försök att på allvar ta itu med orsaker eller konsekvenser av utvecklingen. Dvs genomslaget kan beskrivas som viss debatt och något förändrade rutiner men inte några allvarliga försök att förändra de grundläggande faktorerna. Och en del mer långsiktiga konsekvenser och effekterna ser vi idag (tex +22 % efterfrågan på daglig verksamhet enligt LSS de senaste 2 åren). Den allra viktigaste frågan återstår det mycket kunskapsproduktion kring innan vi kan besvara – vilka konsekvenser har det individernas vuxenliv? Ny konferens om diagnosers och kategoriseringars effekter för enskilda och för samhället…

    12. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Gör forskning någon skillnad? Förståelse eller färdigheter? ”Nyttig eller onyttig” forskning? Maktens eller brukarens perspektiv? Kvantitativ eller kvalitativ? Bekräfta eller stärka det man redan tycker/gör. Låta bli använda det som inte passar. Samhällsvetenskapliga forskare mindre delaktiga i debatten Gör då forskning någon skillnad? Forskningens betydelse och hur den tas emot och används beror (säkert) på många olika saker. Det finns forskning om forskningsanvändning (här lutar jag mig särskilt mot Kjell Nilssons och Sune Sunesson forskning om hur forskningens funktion och användning). Mot bakgrund av den kan vi se vissa vattendelare eller faktorer som också kan användas när man försöker analysera särskoleforskningens genomslag När det gäller den forskning som ska stödjas/bedrivas och som får betydelse i samhällsformandet och verksamhetsutvecklingen så handlar det ofta om ett val mellan det som kan kallas förståelsekunskap å ena sidan och metodkunskap å andra sidan. Förståelsekunskap utgår från en kunskapssyn där det inte finns några enkla rätta svar och där resultaten ofta istället är att man får en mer komplex och sammansatt bild av tillvaron. Det kan i bästa fall leda till reflektioner och nya försök att förändra och förbättra. Det mer metodinriktade sättet bygger ofta på en förenkling vilket ibland kan vara nödvändigt, av tillvaron (där man väljer ut några enstaka faktorer och bortser från annat) och eftersträvar något eller möjligen några effektiva metoder/tekniker för att lösa det som experter ? definierat som problem. Andra, nära relaterade faktorer, …handlar om forskningen betraktas som nyttig eller onyttig, dvs går den att mer eller mindre omedelbart omsättas i praktisk handling, i metoder, tjänster eller produkter så är den nyttig, tillämpbar och handlingsrelevant och i linje med det gällande paradigmet medan forskning som problematiserar ställer till det även om den på längre sikt kan ge nya kunskaper och kanske till och med kan bidra till paradigmskifte. En annan uppdelning handlar naturligtvis om vems perspektiv forskningen intar, är det ett ovanifrån perspektiv som ansluter sig etablerade normer och föreställningar eller är det forskning som intar ett underifrån perspektiv och förmedlar ”obekväma” resultat/slutsatser. utifrån – inifrånperspektiv. Är det den enskilde brukarens upplevelser eller beskrivningar som står i centrum eller är det expertens distanserade bedömning? Utan tvekan finns det också en uppdelning mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. Olika ämnen och discipliner har olika traditioner, synsätt och status och det kvantifierbara är oftast mer gångbart i både massmediala och politiska sammanhang. Den kvantitativa som uttrycks i siffror, som utger sig för objektivitet och generaliserbarhet är mer framgångsrik då det gäller att få uppmärksamhet än den kvalitativt inriktade som handlar mer om upplevelser, innebörder, meningar och djup (trots att de egentligen behövs båda) Forskningen om forskningsanvändning pekar också på att det finns en tydlig tendens till att politiker och tjänstemän väljer bland den forskning som finns och använder de resultat som bekräftar eller styrker det som man redan tycker eller gör. Forskning som inte passar in låter man bli att använda sig av. Sammantaget kan man konstatera att samhällsvetenskaplig och problematiserande forskning syns allt mindre i debatten och i media. I DN har det nyligen varit en diskussion om just detta och tendensen är tydlig. Till detta kan man naturligtvis också lägga att när man tittar på medelsfördelningen från våra forskningsråd till handikapprelaterad forskning så är det inte den kritiskt granskande samhällsvetenskapliga forskningen som drar några vinstlotter.Gör då forskning någon skillnad? Forskningens betydelse och hur den tas emot och används beror (säkert) på många olika saker. Det finns forskning om forskningsanvändning (här lutar jag mig särskilt mot Kjell Nilssons och Sune Sunesson forskning om hur forskningens funktion och användning). Mot bakgrund av den kan vi se vissa vattendelare eller faktorer som också kan användas när man försöker analysera särskoleforskningens genomslag När det gäller den forskning som ska stödjas/bedrivas och som får betydelse i samhällsformandet och verksamhetsutvecklingen så handlar det ofta om ett val mellan det som kan kallas förståelsekunskap å ena sidan och metodkunskap å andra sidan. Förståelsekunskap utgår från en kunskapssyn där det inte finns några enkla rätta svar och där resultaten ofta istället är att man får en mer komplex och sammansatt bild av tillvaron. Det kan i bästa fall leda till reflektioner och nya försök att förändra och förbättra. Det mer metodinriktade sättet bygger ofta på en förenkling vilket ibland kan vara nödvändigt, av tillvaron (där man väljer ut några enstaka faktorer och bortser från annat) och eftersträvar något eller möjligen några effektiva metoder/tekniker för att lösa det som experter ? definierat som problem. Andra, nära relaterade faktorer, …handlar om forskningen betraktas som nyttig eller onyttig, dvs går den att mer eller mindre omedelbart omsättas i praktisk handling, i metoder, tjänster eller produkter så är den nyttig, tillämpbar och handlingsrelevant och i linje med det gällande paradigmet medan forskning som problematiserar ställer till det även om den på längre sikt kan ge nya kunskaper och kanske till och med kan bidra till paradigmskifte. En annan uppdelning handlar naturligtvis om vems perspektiv forskningen intar, är det ett ovanifrån perspektiv som ansluter sig etablerade normer och föreställningar eller är det forskning som intar ett underifrån perspektiv och förmedlar ”obekväma” resultat/slutsatser. utifrån – inifrånperspektiv. Är det den enskilde brukarens upplevelser eller beskrivningar som står i centrum eller är det expertens distanserade bedömning? Utan tvekan finns det också en uppdelning mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. Olika ämnen och discipliner har olika traditioner, synsätt och status och det kvantifierbara är oftast mer gångbart i både massmediala och politiska sammanhang. Den kvantitativa som uttrycks i siffror, som utger sig för objektivitet och generaliserbarhet är mer framgångsrik då det gäller att få uppmärksamhet än den kvalitativt inriktade som handlar mer om upplevelser, innebörder, meningar och djup (trots att de egentligen behövs båda) Forskningen om forskningsanvändning pekar också på att det finns en tydlig tendens till att politiker och tjänstemän väljer bland den forskning som finns och använder de resultat som bekräftar eller styrker det som man redan tycker eller gör. Forskning som inte passar in låter man bli att använda sig av. Sammantaget kan man konstatera att samhällsvetenskaplig och problematiserande forskning syns allt mindre i debatten och i media. I DN har det nyligen varit en diskussion om just detta och tendensen är tydlig. Till detta kan man naturligtvis också lägga att när man tittar på medelsfördelningen från våra forskningsråd till handikapprelaterad forskning så är det inte den kritiskt granskande samhällsvetenskapliga forskningen som drar några vinstlotter.

    13. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Inte bara forskningens resultat som har betydelse.. Resurser Grundläggande synsätt – ideologi Trender Samhällssyn Sammanhanget – lokala förhållanden Forskningens presentation – muntligt - skriftligt När politik och verksamheter ska bestämmas och utformas är det naturligtvis mer än forskningsresultat som har betydelse. Det handlar om resurstillgång, det finns ambitioner som överstiger de ekonomiska ramarna t ex Grundläggande synsätt jmf synsätt på handikapp, beroende på vilken grundsyn man har så letar man förklaringar på olika håll och föreslår åtgärder på olika sätt. Trender – inte minst skolans värld är ganska trendkänslig och benägen att följa den modetendenser när det gäller att utforma sin verksamhet. Samhällssyn – vad lägger man i de ideologiska begreppen som delaktighet, inkludering etc och vad är det för sorts samhälle man vill ha Dessutom är det naturligtvis så att de lokala förhållandena och sammanhangen spelar roll, olika personer, olika kunskaper, resurser och förutsättningar spelar in Forskningens presentation och tillgänglighet spelar roll. Hur den presenteras och paketeras tex Det är mycket annat än själva forskningen som har betydelse men innebär det då att forskningen saknar betydelse om den inte är i kvantitativ, i linje med gällande paradigm osv? Nej så är det inte När politik och verksamheter ska bestämmas och utformas är det naturligtvis mer än forskningsresultat som har betydelse. Det handlar om resurstillgång, det finns ambitioner som överstiger de ekonomiska ramarna t ex Grundläggande synsätt jmf synsätt på handikapp, beroende på vilken grundsyn man har så letar man förklaringar på olika håll och föreslår åtgärder på olika sätt. Trender – inte minst skolans värld är ganska trendkänslig och benägen att följa den modetendenser när det gäller att utforma sin verksamhet. Samhällssyn – vad lägger man i de ideologiska begreppen som delaktighet, inkludering etc och vad är det för sorts samhälle man vill ha Dessutom är det naturligtvis så att de lokala förhållandena och sammanhangen spelar roll, olika personer, olika kunskaper, resurser och förutsättningar spelar in Forskningens presentation och tillgänglighet spelar roll. Hur den presenteras och paketeras tex Det är mycket annat än själva forskningen som har betydelse men innebär det då att forskningen saknar betydelse om den inte är i kvantitativ, i linje med gällande paradigm osv? Nej så är det inte

    14. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Forskning kan ha betydelse Tänka om eller tänka nytt Problematisera och nyansera Förändra sätt att se på fenomen Bidra till att styra beslut i viss riktning Ompröva besluta Förändra synsätt och verksamheter på sikt ”Kryper in” in i organisationer (Nowotny) Att avgöra hur stor betydelse forskning har är inte möjligt. Men att forskning kan bidra till utveckling på olika sätt och spela roll är rimligt att anta. Och som vi sett tidigare beror det bla på vilken typ av forskning, vilket perspektiv och inriktning den har. Forskning kan få användaren att tänka om eller tom att tänka nytt. Forskning kan väcka debatt, bidra till en utvecklande problematisering och nyansering av det som många vid en viss tidpunkt betraktar som sanningar Den kan få oss förändra vår syn på fenomen, bidra till att beslut styrs i viss riktning eller att tidigare beslut omrpövas. Ja forskning kan förändra både synsätt och verksamheter Men när det gäller forskning som ifrågasätter rådande förhållanden, forsknings som problematiserar och utmanar synsätt och attityder tar det tid att få betydelse. Det tar tid för förståelseinriktad forskning att få betydelse. Helga Nowotny beskriver det som om den typen av forskning sakta ”kryper in” i organisationer. Man ska inte vänta sig några snabba effekter av samhällsvetenskaplig och kritiskt granskande forskning. Den kan få betydelse men det tar alltså tid. Att avgöra hur stor betydelse forskning har är inte möjligt. Men att forskning kan bidra till utveckling på olika sätt och spela roll är rimligt att anta. Och som vi sett tidigare beror det bla på vilken typ av forskning, vilket perspektiv och inriktning den har. Forskning kan få användaren att tänka om eller tom att tänka nytt. Forskning kan väcka debatt, bidra till en utvecklande problematisering och nyansering av det som många vid en viss tidpunkt betraktar som sanningar Den kan få oss förändra vår syn på fenomen, bidra till att beslut styrs i viss riktning eller att tidigare beslut omrpövas. Ja forskning kan förändra både synsätt och verksamheter Men när det gäller forskning som ifrågasätter rådande förhållanden, forsknings som problematiserar och utmanar synsätt och attityder tar det tid att få betydelse. Det tar tid för förståelseinriktad forskning att få betydelse. Helga Nowotny beskriver det som om den typen av forskning sakta ”kryper in” i organisationer. Man ska inte vänta sig några snabba effekter av samhällsvetenskaplig och kritiskt granskande forskning. Den kan få betydelse men det tar alltså tid.

    15. Magnus Tideman Högskolan i Halmstad Framtiden? På väg mot inkludering? På väg mot segregering? En skola för alla eller en skola för de flesta? Som jag inledde med är retorik om en skola för alla och inkludering något vi levt med länge (om än andra signaler från den nya regeringen) men i praktiken ser vi allt mer segregerade lösningar... Särskoleökningen är ett exempel, allt mer små undervisningsgrupper i grundskolan ett annat. Det som på kort sikt kan vara en tilltalande attraktiv segregerad lösning kan ha andra effekter på sikt… Forskning som finns visar på att segregerade lösningar har olika effekter på kort resp lång sikt för individer, familjer, skola och samhälle. Men här finns ett stort behov av mer kunskaper. Särskoleökningen, som nu planat ut eller kanske till och med avstannat, kan ses som en perifer företeelse som inte har så stor betydelse. Jag menar att den av många skäl är viktig och att den kan ses som ett uttryck för vår grundhållning till människor som befinner sig i gränslandet mellan det som i vårt samhälle betraktas som normalt respektive avvikelse . Den är en utmärkt illustration av det relativa i handikappbegreppet, ju bättre det generella systemet fungerar desto färre är det som behöver särskilda insatser. Två viktiga framtidsfrågor är naturligtvis Vad denna på kort tid dramatiska särskoleökning får för konsekvenser för i första hand de enskilda personerna i ett längre perspektiv? Och i andra hand för vilken sorts samhälle vi bygger? Vart är vi på väg – inkludering – segregering, vilken sorts samhälle bygger vi Det är frågor som till stor del kommer att avgöras av faktorer som i första hand inte är forskningsresultat, i varje fall inte samhällsvetenskapliga sådana, men där jag är övertygad om att det kritiskt granskade och besvärligt ifrågasättande forskning måste spela en roll för att vi ska få en ständig debatt om hur vi ska skapa ett samhälle där människors olikheter inte ses som problem utan som en tillgång och där alla får förutsättningar för att vara delaktiga på samhällets alla arenor. Som jag inledde med är retorik om en skola för alla och inkludering något vi levt med länge (om än andra signaler från den nya regeringen) men i praktiken ser vi allt mer segregerade lösningar... Särskoleökningen är ett exempel, allt mer små undervisningsgrupper i grundskolan ett annat. Det som på kort sikt kan vara en tilltalande attraktiv segregerad lösning kan ha andra effekter på sikt… Forskning som finns visar på att segregerade lösningar har olika effekter på kort resp lång sikt för individer, familjer, skola och samhälle. Men här finns ett stort behov av mer kunskaper. Särskoleökningen, som nu planat ut eller kanske till och med avstannat, kan ses som en perifer företeelse som inte har så stor betydelse. Jag menar att den av många skäl är viktig och att den kan ses som ett uttryck för vår grundhållning till människor som befinner sig i gränslandet mellan det som i vårt samhälle betraktas som normalt respektive avvikelse . Den är en utmärkt illustration av det relativa i handikappbegreppet, ju bättre det generella systemet fungerar desto färre är det som behöver särskilda insatser. Två viktiga framtidsfrågor är naturligtvis Vad denna på kort tid dramatiska särskoleökning får för konsekvenser för i första hand de enskilda personerna i ett längre perspektiv? Och i andra hand för vilken sorts samhälle vi bygger? Vart är vi på väg – inkludering – segregering, vilken sorts samhälle bygger vi Det är frågor som till stor del kommer att avgöras av faktorer som i första hand inte är forskningsresultat, i varje fall inte samhällsvetenskapliga sådana, men där jag är övertygad om att det kritiskt granskade och besvärligt ifrågasättande forskning måste spela en roll för att vi ska få en ständig debatt om hur vi ska skapa ett samhälle där människors olikheter inte ses som problem utan som en tillgång och där alla får förutsättningar för att vara delaktiga på samhällets alla arenor.

More Related